SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1959  
ROV 4v, sbst.1, n. ((†) r. l. m. KFÅb. 1913, s. 245 (c. 1730: stor rof)); best. -et; pl. =.
Ordformer
(roff 15221636. rooff 15261674. rov (-oo-, -f) 1528 osv.)
Etymologi
[fsv. rof; liksom d. rov av mlt. rōf, rov, byte; jfr fsax. nōdrōf, (med våld utfört) rov, fht. roub, roup, rov, byte (t. raub, rov, i t. dial. äv.: skörd, gröda), feng. rēaf, skinn, klädnad, byte; av ett germ. rauƀa-; jfr äv. runsv. ualrauƀaR, pl., fht. walaraupa, feng. wælrēaf, alla med bet.: krigsbyte taget från de fallna, o. den avledn. till ifrågavarande stam som föreligger i nor. dial. røyve, ull, gröda, isl. reyfi, ull som rives av ett får, skinn med ullen kvarsittande; till den stam som föreligger i fsv. riuva, sönderbryta, sönderriva (se RÖVA). — Jfr ROB, sbst.1, ROBB, sbst.3, ROVA, v., RÖV]
1) handlingen l. förhållandet att person l. djur med våld sätter sig i besittning av ngt (o. bortför det); röveri; i sht förr äv. om rån l. plundring; äv. (i sht ss. senare led i ssgr) om handlingen l. förhållandet att person l. djur med våld bortför en person l. personer; äv. om handlingen l. förhållandet att ett djur (jagar o.) dödar andra djur för att livnära sig av dem l. använda dem till föda åt sin avkomma (särsk. övergående i 2, i uttr. leva av rov). Then stora och drapelig skadæ .. vestheras domkirke lidhit haffuer .. med Roff oc andra ocristelige gerninger. G1R 1: 35 (1522). Bondans sack som skylt[es] for rooffuet stonde til odensdagh[e]n. OPetri Tb. 231 (1528). Rof och kif / Är deras (dvs. de ogudaktigas) lif. Ps. 1819, 10: 2. Djur, som lefva af rof. Dalin (1855). Schück i 3SAH LII. 2: 651 (1941; om bortförande av person). — jfr HUSTRU-, JUNGFRU-, KLOSTER-, KVINNO-, MÄNNISKO-, POST-ROV m. fl. — särsk.
a) (†) i uttr. göra l. bedriva (så l. så beskaffat) rov, göra sig skyldig till (så l. så beskaffat) rån l. till (så l. så beskaffad) plundring, ta (så l. så beskaffat) rov (i bet. 2), råna, plundra. Ther[es] sack war oppenbar at the hade giordt rooff. OPetri Tb. 220 (1528). (Du) haffuer församlat tina hopar til at sköffla, på thet tu skalt .. stoort rooff bedriffua. Hes. 38: 13 (Bib. 1541; Luther: grossen raub treibest). Lagförsl. 471 (c. 1606).
b) med attribut inlett av av (i sht förr äv. med attribut i gen.), betecknande det som ngn med våld sätter (l. satt l. avser att sätta) sig i besittning av; förr äv. med attribut inlett av av l. i gen., betecknande den som med våld sätter (l. satt l. avser att sätta) sig i besittning av ngt. Heela Tysklandh ähr hans roof vnderkastat. Gustaf II Adolf 546 (1630). Är det väl rimligt .., att .. (en hök) skulle vågat sätta sig upp på stalltaket blott sjuttio steg från rofvet af hundar och menniskor? Runeberg 4: 276 (1836). Ett gam-par .., som, i våldsam sorg / öfver ungarnes rof, ofvan nästet i skyn / slå kretsande slag. Risberg Aisch. 4 (1890). Ehuru rov, misshandel eller skändande av ett lik överallt ansetts för det största brott, finns det (osv.). Arv 1945, s. 109.
c) (†) i uttr. fullt rov, rov av ngt värt en halv mark l. däröver; jfr FULL, adj. 6 n α. ArbogaTb. 3: 398 (1532).
d) i uttr. på rov (jfr 4 a), dels (i fråga om djur): på jakt, dels (numera bl. mera tillf.): på plundringståg; särsk. i sådana uttr. som gå (ut) på rov (förr äv. gå på sitt rov och byte). När wåre Herrar kläde Krut och Bly; / Så gå wij (dvs. trossfolket) på wårt roof och byte. Stiernhielm Fred. 8 (1649). (Sv.) Gå ut på rof. (Fr.) Aller butiner. Nordforss (1805). Nå, det är väl möjligt, att vi hafva haft en eller annan kanalje förfader, som gått på rof som en niding. Almqvist Col. 36 (1835). Om vinterqvällarna gå vi (vargar) i stora flockar på rof. Topelius Lb. 1: 27 (1860). Våra markers och vår vildnads plågoris och mordängel, katten, är ute på rof. Knöppel SvRidd. 38 (1912). Östergren (1936). — särsk. i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. Döden gick på rof efter flickan. Lagerlöf Herrg. 92 (1899). Tyskland har visat sig vara en nation ute på plundringståg, på rov efter allt möjligt. Steffen Krig 1: 134 (1914).
e) i uttr. till rov, förr äv. till rovs (jfr 2 i), till att ta rov (i bet. 2); förr äv. i uttr. giva ngn till skövels och rov, prisge ngn åt misshandel o. plundring, stå till rovs och skövlings, utsättas för l. drabbas av plundring o. skövling (jfr f); stundom svårt att skilja från 2 i. Giff them til sköffuels och rooff. Hes. 23: 46 (Bib. 1541). I Krigh .., tå mycket ståår til rooffz och sköflingz. Carolstadius Pest. B 4 a (1620). The bereda sigh til rooffs. Linc. A 5 b (1640). Näbben (hos ugglorna), ehuru krökt til rof, som Hökarnes, saknar dock den beklädande näbbhinnan. VetAH 1793, s. 231. Adlerbeth Buc. 57 (1807). — särsk. (†) i uttr. gå ut till rovs, om djur: gå ut på jakt, gå ut för att ta rov (i bet. 2); jfr d. Job 24: 5 (Bib. 1541).
f) [jfr t. in raub gegeben sein] (†) övergående i 2, i uttr. vara given i rov, vara prisgiven åt plundring; jfr e. För wåra misgerningar skul äre wij .. giffne .. j rooff. Esra 9: 7 (Bib. 1541; ännu hos Melin HelSkr. 1862).
g) ss. förled i ssgr betecknande dels (kroppsdel hos) djur som (företrädesvis) lever av rov, dels djur som tillägnar sig ngt från andra djur (se ROV-BI), dels (i utvidgad anv.) insektätande växt (se ROV-VÄXT, -ÖRT); ss. förled i ssgn ROV-MASK äv. (i ngt utvidgad anv.) för att beteckna förhållandet att ett djur vållar skada gm sitt levnadssätt.
h) i mer l. mindre bildl. anv. (jfr d slutet). Tu Hierte-tiuf (dvs. Astrild), du dolska boof, / Nu har tijn margfald Stöld och Roof, / Bekommit sijn förtiente löön. Stiernhielm Harm. 58 (1668). Kristianstad fick i ersättning för rovet (dvs. förflyttningen av hovrätten) Norra skåningarna. Böök ResSv. 48 (1924); jfr 2 j.
2) konkret, om det som ngn tillägnar sig (l. tillägnat sig l. ämnar tillägna sig) l. den som ngn bortför(t l. ämnar bortföra) gm rov (i bet. 1); byte; ofta koll., särsk. om krigsbyte o. d.; äv. i utvidgad anv., om den l. det som gm rov (i bet. 1) berövas ngt, offer (se f, i, j). Ta rov. Uee idher scrifftlärdhe och phariseer skrymtare, ty j gören .. fatit reent vtan til, men innan til är all ting full medh rooff och oreenligheet. Mat. 23: 25 (NT 1526; Luther: vol rawbis; Bib. 1917: vad I haven förvärvat genom rofferi). Roffwet (som tre män tagit från en fjärde) var en langknjff. ArbogaTb. 3: 398 (1532). The (dvs. svenskarna) pläge icke haffue thet til sedz. / At the för rooff eller byte strijde. Svart Gensw. I 2 b (1558). Förbrytare ute på spaning efter rov. Siwertz JoDr. 364 (1928). Ymer 1939, s. 10. — jfr DÖDS-, JUNGFRU-, KRIGS-ROV m. fl. — särsk.
a) (numera bl. tillf.) om person (i sht fånge) som föres ngnstädes mot sin vilja; jfr i δ. Han förer the kloka såsom itt rooff. Job 12: 17 (Bib. 1541; Luther: wie ein raub; Bib. 1917: han för dem i landsflykt); jfr huvudmomentet. Til dessa grafvars djup man gallren öpnas hör. / Hvem är det usla rof man hit (dvs. till fängelset) ur dagen för? Kellgren (SVS) 3: 132 (1786). Jag skyndar in i kyrkan, och jag bär / Mitt rof (dvs. en nunna) igenom hela bondehopen. Hedberg Elisif 57 (1870).
b) (numera i sht med vitter l. skämtsam prägel) om jägares byte l. fångst; äv. i mer l. mindre bildl. anv.; jfr i ζ. Dhen som wil rofwet niuta, måste först biörnen skiuta. Törning 20 (1677). Herrarne här i landet anse hvar flicka, som lyckas at behaga dem, för et rof, hvilket må fångas på hvad sätt som hälst. Stridsberg Friman 39 (1798). En björnhud, jagtens rof. Atterbom SDikt. 2: 298 (1816, 1838). Lagergren Minn. 2: 133 (1923).
c) om rovdjurs byte; äv. i mer l. mindre bildl. anv.; jfr i. Såsom leyonet lurar epter roffuet, altså grijper synden på sijdstonne ogerninges mannen. Syr. 27: 10 (öv. 1536; Luther: auff den raub; Apokr. 1921: sitt byte). Få the (dvs. uvar och hökar) se något rof brede vid eller omkring sig, så äro the snart färdige, thet at angripa. Aken Landap. 119 (1747). Nejder, där missnöjet och antimilitarismen smyga kring knutarna och vädra rov. Böök ResSv. 204 (1924).
d) (†) med attribut i gen., betecknande den l. det som berövats ngt. Hadhe folcket j dagh ätit aff sina fiendars rooff som the funnet haffua, så hadhe (osv.). 1Sam. 14: 30 (Bib. 1541; ännu hos Melin HelSkr. (1862); Luther: von der beute seiner feinde; Bib. 1917: bytet som de hade tagit från sina fiender). Det Romerska slöseriet med verldens rof gick till ytterligheter. Geijer I. 2: 178 (1836).
e) (†) i uttr. få njuta ngt för ett rov, få njuta ngt ss. byte. Frese AndelD 77 (1726).
f) i uttr. bliva (ett) rov för ngn l. ngt l. bliva ngns l. ngts rov, förr äv. bliva l. varda ngn l. ngt ett rov, bli ett byte för ngn l. ngt; äv. i utvidgad anv.: plundras av ngn; jfr i α. The skola warda them itt roof som them tient haffua. Sak. 2: 9 (Bib. 1541; Bib. 1917: ett byte för sina forna trälar). Söderköping och Vestervik .. (m. m.) blefvo rof för desse hämdgirige qvarlefvor (av de danska styrkorna). Celsius G1 1: 29 (1746). Silverplåtar och ädla stenar, vilka .. blevo tjuvars rov. Lagergren Minn. 4: 207 (1925). — särsk. bildl.: bli offer l. uppoffras för ngn l. ngt, (till sitt fördärv) bli utsatt för l. råka ut för ngn l. ngt, förintas l. förtäras av ngt; äv.: gripas av l. hemfalla åt ngt (t. ex. en känsla l. en villfarelse). Då deras (dvs. adelsmännens) Bönder ej mägtade mer, så måste de blifva Kriget et rof (dvs. bli soldater). Oelreich 21 (1755). Utan .. (andens upplysning o. uppenbarelse) skulle vi förblifva i mörker, blifva .. ett rof för osanning och villfarelse. Rudin 2Evigh. 1: 228 (1880, 1887). Domkyrkans inredning blev .. lågornas rov. KyrkohÅ 1935, s. 56. särsk.
α) (†) i uttr. bliva Jesu rov, bli Jesu lärjunge. Kolmodin QvSp. 2: 461 (1750).
β) (numera knappast br.) motsv. j β, i uttr. bli tidens rov, förgås. Nordenflycht QT 1744, s. 30.
g) i uttr. falla (ett) rov för ngn l. ngt l. falla ngns l. ngts rov, se FALLA II 2 e.
h) (†) i uttr. våga ngt lika som ett rov, utsätta ngt för fara, sätta ngt på spel. G1R 29: 536 (1560).
i) i uttr. till (ett) rov, förr äv. till rovs, till l. ss. byte; äv. i utvidgad anv.: till l. ss. offer (som plundras); äv. i mer l. mindre bildl. anv.; i vissa äldre språkprov möjl. eg. att hänföra till 1 e. Doch wart det förtörnade hafwett icke stilla, vthan stelte sigh fast wredh, att det oss icke till roofs hade bekommit. Dahlberg Dagb. 22 (c. 1660; uppl. 1912). Cromweller, som .. giordt Riken til rof för sin högfärd. Dalin Arg. 2: 275 (1734, 1754). Den underbart gripande kraft, som .. tager de starka och trotsiga andarna till rof och vinner segrar åt Herren. Flensburg KyrklT 42 (1894). Kackerlackor, hvilka .. väljas till rof af (rovstekel-)släktena Dolichurus .. och Ampulex. 2NF 23: 612 (1915); jfr c. — särsk.
α) (†) i uttr. bliva l. varda (ngn) till rov(s) l. till ett rov l. bliva till rovs åt ngn l. bliva ngn till byte och rov l. bliva ngn till rovs och delo l. varda till rov och till byte för ngn l. varda ngn till ett rov och skövel, bli ett byte (för ngn); äv. i utvidgad anv., dels: utlämnas till plundring (åt ngn), dels: bli ett offer (för ngn), utlämnas l. hemfalla (åt ngn); äv. bildl. The skulle warda til itt rooff. 4Mos. 14: 31 (Bib. 1541; öv. 1878: blifva till rof; Bib. 1917: bliva fiendens byte). The skola warda til itt rooff och sköffuel allom theras fiendom. 2Kon. 21: 14 (Därs.; Luther: ein raub vnd reissen werden aller jrer feinde; öv. 1878: varda till rof och till byte för alla sina fiender). (Herrens tjänare) äro wordne til rooff, och ingen hielpare är. Jes. 42: 22 (Därs.; Luther: sind zum raube worden; Bib. 1917: hava blivit givna till plundring). Dragandess den .. tillförsicht, det E: Faderligheet .. icker (dvs. icke) tillstäder migh blifua minom Wännom till Sorg, och Owännom till Rofz och glädie. VDAkt. 1661, nr 324. Runius (SVS) 2: 7 (c. 1700: til rofs åt). (Celinde ropar:) Ach! blifve jag Diuren til byte och rof! Frese VerldslD 153 (1726); jfr c. 2RARP 15: 58 (1746: til rofs och delo). Den penning, han sjelf (dvs. Erik av Pommern) skonade, blef hans giriga fogdar till rof. Afzelius Sag. 5: 76 (1843).
β) i uttr. falla ngn l. ngt till rov(s) l. falla till rov för ngn l. ngt, se FALLA II 2 e.
γ) (i vitter stil) i uttr. giva l. skänka l. lämna ngn l. ngt till rov åt ngn (l. ngt), förr äv. giva l. lämna ngn l. ngt ngn (l. ngt) till rov(s) l. giva ngn till rovs uti ngns händer l. lämna ngn ngt till rov och byte, giva l. lämna ngn l. ngt ss. byte åt ngn; äv. i utvidgad anv., dels: låta ngn plundra ngn l. ngt, dels: göra ngn l. ngt till ett offer för ngn (l. ngt) l. utsätta ngn l. ngt för ngt; äv. bildl.; äv. (motsv. c) i uttr. giva ngn till rov åt (förr äv. till rovs uti) ngns tänder, giva ngn till rov l. prisgiva ngn åt ngn; förr äv. i utvidgad anv., i uttr. giva sig blott och till rovs för ngn, blottställa sig för ngns härjningar (jfr BLOTT, adj. 2 f). Loffuat ware Herren, at han icke giffuer oss til rooffs vthi theras tender. Psalt. 124: 6 (Bib. 1541; Luther: zum raube jnn jre zeene; Bib. 1917: till rov åt deras tänder). Konung Hans .. satt i Dannemarck och gaf riksens inbyggiare en hop med främblingar till rofs. HT 1933, s. 405 (1608). Så frampt vij mehra folck uttskicka, giffve vij oss aldeles blott och till roffs för våre fiender. RP 6: 327 (1636). (Kvinnorna) lemnade alt annat Krigsfolcket til rofs, och togo sine män på ryggen, och i Sägerwinnarens åsyn buro dem ur Staden. Dryselius Monarchsp. 356 (1691). Lofwat ware Herren, som icke hafwer gifwit osz till Roofz uti deras Händer, som wåre Siälars Fördärff efftertrachtade. Wallquist EcclSaml. 1—4: 331 (1693). PH 3: 2004 (1743: til rof och byte). Kan du (dvs. Gud) så mycket skönt til rof åt döden ge? Creutz Vitt. 34 (1761). Det denna fana är, som aldrig blifvit skänkt / Til rof åt oväns hand och för des fötter sänkt. Gyllenborg Bält 27 (1800). Är jag till rof åt sorgen lemnad vorden? Ps. 1819, 178: 1. — särsk. (†) utan bestämning betecknande den åt vilken ngt gives, bildl., i fråga om gratisbespisning, i uttr. giva ngt till rovs, låta folket l. allmänheten få äta upp ngt. HC11H 6: 77 (c. 1700).
δ) (†) i uttr. göra sig ngn till rov, göra ngn till sitt byte, röva bort ngn; anträffat bl. i bild; jfr a. (Döden) giorde sig med hast Gref Falkenberg til rof. Brenner Dikt. 2: 49 (1714).
ε) (†) i uttr. hava ngn till rov, ha besegrat ngn, vara herre över ngn. Jes. 53: 12 (Bib. 1541; ännu hos Melin HelSkr. 1858).
ζ) (†) i uttr. komma ngn till rovs l. komma till rov åt ngn, bli ett byte för ngn. (Jörgen Krabbe hoppades) at .. (viss svensk egendom i Malmö) skulle .. komma Fienden til rofs. HC11H 8: 19 (1678). (Sälen) kommer til rof, anten åt vildiuren i marken, eller åt folken. Broman Glys. 3: 568 (c. 1740); jfr b, c.
η) (†) i uttr. ligga ngnstädes ngn till rov, ligga ngnstädes ss. ett byte för ngn. (De avrättades kroppar) lågo uti tvänne dygn på torget, odiur och foglar til rof. Celsius G1 1: 74 (1746); jfr c.
ϑ) (†) i uttr. utsätta ngn ngnstädes ngn till rovs, utsätta ngn ngnstädes ss. ett byte för ngn. Andromeda, som skolat blifvit här fordom utsatt .. hafstroll till rofs. Eneman Resa 2: 98 (1712).
ι) (†) i uttr. vara ngn till rov, vara ett byte för ngn; äv. bildl., i uttr. vara ngt till rovs, falla offer för ngt, råka ut för ngt. Den Alldrahögste skaffa der uppå bot, så att vij intet vidare måtte vara våra fiender till rof! 2RARP I. 2: 281 (1720). Du otacksamme, du skal icke gå utur min Öö utan at vara nya olyckor til rofs. Ehrenadler Tel. 266 (1723).
j) (i sht i vitter stil) bildl. (jfr b, c, f slutet, i); särsk. dels om ngn l. ngt som tillfogas lidande l. död l. till sitt fördärv utsättes för ngt, dels om ngn som är hemfallen åt ngt (t. ex. en känsla l. villfarelse): offer (för ngt); i sht förr äv. med attribut i gen. betecknande dels det som tillfogar lidande osv. l. det som ngn är hemfallen åt, dels den som berövats ngt (se γ). Warnmark Epigr. C 1 b (1688). Olyckans rof, J öme bröst, / Som satt i dygden all Er tröst! Nordenflycht QT 1746—47, s. 15. Barn af våren, / Rof för höstens vind, / Blomma, säg hvi dröjer tåren / På din späda kind? Runeberg (SVS) 2: 125 (1829). Vinscharna sänker sig över kolvagnarna, bökar i kolet, slukar en gigantisk munfull .. för att (sedan) viljelöst öppna gapet igen och spy ut sitt rov. Boye Ast. 26 (1931). — särsk.
α) i uttr. vara (ett) rov för ngt, i sht förr äv. vara ngts rov, vara offer för ngt, (till sitt fördärv) vara utsatt för l. utlämnad åt ngt; äv.: vara hemfallen åt ngt (t. ex. en känsla l. en villfarelse). Murberg Racine Ath. 128 (1776). Han såg sig dödens rof mot myckenheten vara (i en strid). JGOxenstierna 2: 51 (1796, 1806). Efter endast fem minuters förlopp var jag ett rof för den ytterligaste förtviflan. Idun 1890, s. 38. Richard var rov för många stridiga känslor. Munthe Torsd. 83 (1934).
β) (numera knappast br.) i uttr. tidens rov (jfr f β), om ngt förgängligt: förgängliga ting l. dyl.; årens rov, i fråga om förändring som vållas av att åren gå: förlorad ungdom l. dyl. Som mellan tidens rof til himlen Atlas höjer / En ålderstigen spets, som ej des skiften röjer; / Likså (osv.). Gyllenborg Skald. 33 (1798). Fahlcrantz 1: 33 (1835, 1863).
γ) (numera bl. tillf.) om litterärt stöldgods; förr särsk. (motsv. d) med attribut i gen., betecknande författare som varit utsatt för litterär stöld. Denne, som så dierft uppå Parnassen ryter, / Blott med Horaces rof och stuhlne paltor skryter. Düben Boileau Sat. 53 (1722; fr. orig.: des dépoüilles d'Horace).
δ) (†) lycklig lott, lycka. Var ofruchtsamhet oss (dvs. hebreerna) Guds onåds vissa prof, / Så kallas hon af ehr (dvs. nutidens kvinnor) välsignelse och rof. Kolmodin QvSp. 1: 361 (1732).
3) [eg. specialanv. av 2; se anm. till AKTA II 1 e, ELåftman i NysvSt. 1944, s. 90 ff., o. AFridrichsen Därs. 1945, s. 67 ff., 1950, s. 174 f.] i sådana uttr. som akta l. hålla l. räkna för rov.
a) i ä. övers. av Filipp. 2: 6: räkna l. betrakta ss. ett byte (se närmare anm. till AKTA II 1 e).
α) i uttr. icke räkna för rov (jfr b γ). NT 1526 (ännu hos Melin HelSkr. 1864).
β) i uttr. icke akta för rov l. såsom ett rov (jfr b α). NT 1835 (: för). Öv. 1883 (: såsom).
b) (med vitter prägel) i annan anv.
α) i uttr. icke (l. ej l. inte) akta för rov, förr äv. ej akta för rov vara, icke hålla sig för god l. ha försyn l. dra sig l. genera sig l. blygas för (att göra ngt), icke försmå; jfr AKTA II 1 e. Man har ej aktat för rof vara, att .. låta öppet förstå, det (osv.). Livijn 2: 91 (1831). Rent af oanständigt .. är det .. af .. (en viss tidning), att icke akta för rof att trycka (breven). NArgus 1836, s. 132. (Lumpsamlaren) aktade inte för rov att gå omkring .. och sälja låda efter låda (av ett parti kasserade konserver) som prima vara. GHT 1943, nr 42 A, s. 13.
β) (numera knappast br.) i uttr. icke hålla för rov, = α. Järta har .. icke hållit för rof att framföda till verlden en Odalman. CFDahlgren (1823) hos Thomander TankLöj. 102 (med syftning på tidskriften Odalmannen). 3SAH LV. 1: 222 (i handl. fr. 1862).
γ) (numera mindre br.) i uttr. icke räkna för rov, = α. SKN 1844, s. 233. En och annan husmoder påstås ej räkna för rof att sätta sig till kaffebordet med otvättade händer. Langlet Husm. 27 (1883). Östergren (1936).
δ) (numera bl. tillf.) utan negation, i uttr. akta för rov, dels: anse ss. orätt, dra sig för (att göra ngt), dels: anse ss. vinning (se anm. till AKTA II 1 e). Våra dagars konst .. har aktat för rof att tillegna sig äfven detta fornmärke (dvs. ett äldre konstvärk, som i motsats till vissa andra blivit restaurerat på ett stilenligt sätt). Rydqvist Resa 129 (1838).
4) använt för att beteckna ett ovarsamt utnyttjande av ngt (i sht en naturtillgång), varvid man endast strävar efter att erhålla största möjliga vinning för ögonblicket men icke planerar för framtiden.
a) [jfr t. auf den raub bauen, idka rovdrift] (numera knappast br.) bärgv. i uttr. på rov (jfr 1 d), för att beteckna gruvdrift varvid man genast utnyttjar alla lättillgängliga fyndigheter utan tanke på de framtida utvinningsmöjligheterna; särsk. i uttr. gå på rov, idka rovdrift l. rovbrytning, bryta (gruva) på rov, idka rovbrytning i (gruva). Gå på Rof. Rinman (1789). (Saginawgruvan) är .. bruten på rof, har dåliga tak och otillräckliga pelare. JernkA 1877, s. 360.
b) ss. förled i ssgr; jfr ROV-DRIFT, -HUGGA m. fl.
Ssgr (i allm. till 1): A: (1 g) ROV-BAGGE, m. l. r. [de hithörande skalbaggarna leva av rov] entomol. individ l. art av skalbaggssläktet Staphylinus Lin.; i pl. äv. om detta släkte. Rebau NatH 1: 588 (1879).
(1, 2) -BEGIRIG. [jfr t. raubbegierig] (†) rovlysten; anträffat bl. ss. adv. JGOxenstierna 4: 18 (1815).
(1, 2) -BEGIVEN. (†) rovlysten. Kullberg Ariosto 1: 44 (1865).
(1, 2) -BEGÄR. [jfr t. raubbegier] rovlystnad. Lidner (SVS) 3: 132 (1788).
(1, 2) -BEGÄRELSE. (†) rovlystnad. Schultze Ordb. 1390 (c. 1755).
(1 g) -BEN. entomol. hos insekt: ben som är så beskaffat att skenbenet kan slås tillbaka mot låret o. därvid gripa ett byte; jfr -fot b. 4Brehm 14: 218 (1931). Rovben av bönsyrsa. 2SvUppslB 14: 463 (1950; text till bild).
-BERG, se -bärg.
(1, 4 b) -BESKATTA, -ning. beskatta (ngn l. ngt) hårt l. hänsynslöst (o. utan tanke på framtida skatteförmåga). Staten skulle rofbeskatta bolagen. UNT 1907, nr 3568, s. 3.
(1 g) -BI, n. [jfr t. raubbiene] biodl. (enligt äldre föreställning litet o. svart l. ovanligt djärvt) bi som rövar honung från andra bin; jfr rövar-bi, tjuv-bi. Rofbijn (hwilka äre små swarta Bijn) rofwa bort Honungen och sticka Heembijn til dödz. IErici Colerus 2: 81 (c. 1645). Gullander SvarVetA 66 (1773; om djärva rovbin). Ett fluster som möjliggör skydd mot rofbin. Leverén Bisköts. 35 (1900).
(1 g) -BILL. [jfr d. rovbille, skalbagge av familjen Staphylinidæ] (†) = -skalbagge; jfr bill, sbst.2 Holmström Ström NatLb. 4: 6 (1852). Thomson Insect. 7 (1862).
-BLICK. rovlysten blick (i rovdjurs l. människas öga). Topelius Ljungbl. 51 (1846, 1860; hos djur). SD(L) 1904, nr 124, s. 2.
-BORG. [jfr t. raubburg] (numera föga br.) rovriddarborg; jfr -hus. Lagerbring 1Hist. 4: 2 (1783). Möller (1807).
(4 b) -BRUK. (föga br.) jordbruk varigm jorden utsuges, rovdrift (se d. o. 3 a). Fennia XLII. 7: 10 (1921). Cannelin (1939).
(4 b) -BRYTA, -ning.
1) i sht bärgv. utnyttja (fyndighet av malm l. kol o. d.) så att man erhåller största möjliga utvinning för ögonblicket men underlåter att tillvarata möjligheterna för framtiden; i sht ss. vbalsbst. -ning. JernkA 1873, s. 300 (: rofbrytning). Varför rovbryta dessa värdefulla (malm-)tillgångar? De Geer SvNatRiked. 1: 255 (1946).
2) (mera tillf.) i utvidgad l. bildl. anv.: utnyttja (tillgångar) hänsynslöst utan tanke på framtiden. SvGeogrÅb. 1943, s. 225. jfr: Vattenkraften (kan icke) rovbrytas och utödas. Därs. 1929, s. 170; jfr 1. särsk. ss. vbalsbst. -ning, om lösbrytande av stenar, som man företar för att erhålla byggnadsmaterial ur kulturellt värdefulla byggnadsvärk; äv. konkretare, om enskild omgång av sådant lösbrytande; jfr -drift 3 d. För att få sälja de dyrbara marmorsorterna .. (lät villaägaren) göra fullkomliga rofbrytningar. Schück Rom 1: 55 (1912). Därs. 2: 214 (1914).
(2) -BÄRG. [efter t. raubeberg] (†) bärg där ngn som tagit rov håller till; jfr rövar-bärg. Tu är herlighare och kostelighare än rooff berghen. Psalt. 76: 5 (öv. 1536; Luther: die Rawbeberge; Bib. 1917: segerbytenas berg).
-DIPLOMATI. jfr -politik. Spångberg BanbrHövd. 341 (1939).
-DJUR, se d. o. —
-DRIFT.
1) till 1: drift att ta rov, rovlystnad. Hedin Pol 2: 399 (1911).
2) (mera tillf.) till 1: röveri (bedrivet ss. näringsfång). SvFolket 1: 249 (1938).
3) [jfr d. rovdrift, t. raubbau, raubwirtschaft] (i sht i fackspr.) till 4 b: ovarsamt utnyttjande av en naturtillgång varvid man endast strävar efter att erhålla största möjliga vinning för ögonblicket men icke planerar för framtiden, slöseri med en naturtillgång (som hotar att snabbt göra slut på den). Siösteen ModBelg. 291 (1906). särsk.
a) lant. om utsugning av jord (l. av viss beståndsdel i jord). Juhlin-Dannfelt (1886). Genom rofdrift ha stora, fruktbara länder utarmats. Cassel SocPol. 88 (1902). Rovdrift på mullämnen i jorden. LAHT 1925, s. 95.
b) skogsv. avvärkning av skog utan tanke på återväxten. Lidforss Dagsb. 62 (1906).
c) bärgv. rovbrytning. Bergsbruket hade (under antiken) snarast karaktär av rovdrift. SvSlöjdFT 1930, Omsl. s. 16.
d) bildl., i fråga om tillgångar av kulturell l. andlig art; jfr -bryta 2 slutet. Rig 1921, s. 18.
(1 g) -FALK. [jfr t. raubfalke] (†) jaktfalk. Lind (1749; under stoss-falck).
(1 g) -FISK. [jfr t. raubfisch] fisk som lever av att fånga andra fiskar över yngelstadiet (l. andra större djur) o. äta upp dem; jfr svalg-fisk, svälj-fisk. IErici Colerus 1: 66 (c. 1645). De stora rovfiskarna, t. ex. gäddan, gösen och laxen, representerar .. de mest värdefulla fiskarna. De Geer SvNatRiked. 2: 226 (1950).
Ssg: rovfisk(s)-yngel. Cederström Fiskodl. 180 (1857).
(4 b) -FISKA. jfr -fiske. SFS 1951, s. 825.
(4 b) -FISKE. [jfr t. raubfischerei] ovarsamt fiske som bedrives så att det kan göra slut på tillgången på ett visst slags fisk (l. skaldjur), överfiskning. LAHT 1892, s. 228. särsk. bildl., om ovarsam affärsvärksamhet. Form 1948, s. 15.
(1 g) -FLUGA, f. l. r. [jfr t. raubfliege] fluga som lever av rov; i entomologiskt fackspr. numera bl. dels om individ l. art av familjen Asilidæ, dels (i pl.) om denna familj; i ä. fackspr. såväl i vidsträcktare anv. (med inbegrepp av vissa insekter som icke hänföras till Asilidæ) som i inskränktare anv. (om släktet Asilus Lin. l. om släktet Laphria Meig.). Linné Öl. 155 (1745; om art). PhysSH 288 (1786; i sg. best., om släktet Asilus Lin.). Thomson Insect. 333 (1862; i pl., om familjen Asilidæ). 1Brehm III. 2: 116 (1876; i pl., om släktet Laphria Meig.). Rebau NatH 1: 647 (1879; i pl., med inbegrepp av vissa insekter som icke hänföras till Asilidæ). Stora rofflugor (Leptogaster) sutto på vägen och flögo stycke för stycke före oss. Sjöstedt Storv. 422 (1911).
(1 g) -FLY, n. [fjärilens larv äter upp andra larver] entomol. fjärilen Calymnia trapezina Lin., fruktträdsfly; i pl. äv. om släktet Calymnia Hb. BonnierKL (1926; om släktet). 4Brehm 14: 85 (1931). 2SvUppslB 10: 716 (1949).
-FLYKT. (rovfågels l. rovinsekts) flykt i syfte att ta rov; äv. bildl. Gullander SvarVetA 63 (1773). Spångberg StMän 1: 235 (1917; bildl.).
(1 g) -FOT. [jfr t. raubfuss] zool. djurfot (l. djurben) som lämpar sig för att gripa o. fasthålla rov.
a) hos fågel: fot som på tårna (av vilka tre äro riktade framåt o. en bakåt i samma plan) har starka, krökta klor; jfr rövar-fot. Thorell Zool. 2: 157 (1861).
b) (numera mindre br.) hos insekt: rovben. Dahlbom Insekt. XVI (1837). 2NF 21: 761 (1914).
c) (föga br.) hos kräftdjur: gångfot utbildad med gripklo. LfF 1908, s. 174.
-FRI. (†) skyddad mot att tagas ss. byte (i krig). Isogæus Segersk. 910 (c. 1700).
(2 c) -FRÄTANDE, p. adj. (†) om djur: som lever av rov. Gumælius Bonde 31 (1828). Roffrätande foglar. Johansson HomIl. 11: 453 (1846).
-FÅGEL, se d. o.
(4 b) -FÅNGANDE, n. ohejdat fångande (av djur) utan hänsyn till framtida tillgång. Roffångandet af värdefulla pälsdjur. SvLädSkoInd. 1910, s. 26.
-FÅNGST.
1) till 2 c, i fråga om djur: fångst av rov. Näbb och klor äro (hos ugglorna) utbildade till roffångst. Nilsson Fauna II. 1: 74 (1835).
2) till 4 b: ohejdat insamlande (av ngt) utan hänsyn till framtida tillgång, rovdrift. Roffångsten af grönt kring städerna. PT 1904, nr 175 A, s. 3.
-FÄRD. färd l. vandring o. d. i syfte att tillägna sig rov; särsk. i fråga om rovdjur. (Vargen är i stånd till) uthållande trafgång under de nattliga roffärderna på fotsdjupa snöfält. BiblJäg. 4: 214 (1897). Johansson RödaHuv. 2—3: 288 (1917).
-FÖLJE. [jfr t. raubgesindel] (numera knappast br.) rövarfölje. Bark Bref 2: 102 (1705).
(1 g) -GETING. (numera bl. mera tillf.) geting som fångar andra insekters larver till föda åt sina egna larver; särsk. om geting av underfamiljen Eumeninæ. Holmström Ström NatLb. 4: 137 (1852). UVFT 34: 88 (1886). Vi 1957, nr 20, s. 8.
(1, 2) -GIRIG. [jfr t. raubgierig] om person l. djur l. om öga o. d.: rovlysten; om person äv.: sniken. Roofgijrighe foghlar. Schroderus Comenius 148 (1639). En rof-girug bedragare. Sahlstedt Hoffart. 117 (1720). särsk. bildl.
a) (numera knappast br.) om person: sensationslysten. UrKorrCronholm 98 (1854).
b) om farligt föremål l. farlig företeelse o. d.; äv. ss. adv. Dahlstierna (SVS) 21 (1690). Ute bland bränningarna sticka de svarta, skrofliga klipporna rofgirigt upp sina hjässor ur det kokande skummet. GHT 1897, nr 45 B, s. 1.
Avledn.: rovgirighet, r. l. f. egenskapen att vara rovgirig, rovlystnad; äv.: snikenhet. Serenius (1734; under rapacity). Tyrannens rofgirighet. EP 1792, nr 70, s. 3. Mammonsträlen bereder sig .. ett ständigt helvete, emedan han .. i sin omättliga rofgirighet aldrig kan finna någon ro till sin själ. Melin Pred. 2: 122 (1847).
(jfr 2) -GODS. (rov- c. 1606 osv. rove- 16291631) [jfr t. raubgut] (numera bl. mera tillf.) rövad egendom, rov, (krigs)byte. Lagförsl. 549 (c. 1606). Rofgods är tung börda. Heidenstam Folkung. 1: 20 (1905).
(4 b) -GRÄVARE. arkeol. jfr -grävning. Nilsson ArkeolUppt. 186 (1933).
(4 b) -GRÄVD, p. adj. arkeol. om fyndplats: som har varit föremål för rovgrävning. TurÅ 1946, s. 251.
(4 b) -GRÄVNING, r. l. f. arkeol. grävning varvid man enbart syftar till att finna skatter l. enstaka värdefulla föremål o. icke ryggar tillbaka för skadegörelse på andra föremål l. på själva fyndplatsen. Andersson Drak. 406 (1926).
-HAND.
1) (†) rovgirig hand, rövarhand. The Andelighe medh theras Rooffhänder. Schroderus Os. 2: 25 (1635; lat. orig.: manus rapaces).
2) (tillf.) till 1 g: rovben. HeimdFolkskr. 72: 29 (1901).
(4 b) -HUGGA, -ning. skogsv. avvärka (skog l. trädslag l. skogsområde) utan hänsyn till återväxten; i sht ss. vbalsbst. -ning. SkogsvT 1907, s. 478 (: rofhuggning). Därs. 1912, s. 434 (: rofhuggas). Eken .. har genom rovhuggning .. trängts starkt tillbaka. De Geer SvNatRiked. 1: 34 (1946).
(1, 2) -HUNGRIG. (mera tillf.) rovlysten. Lagerlöf Antikr. 143 (1897).
-HUS. [jfr mlt. rōfhūs, t. raubhaus] (†) befäst slott som tjänar ss. tillflyktsort för rövare; jfr -borg. Gustaf II Adolf 178 (1617). Schroderus Os. III. 2: 353 (1635; lat. orig.: prædonum domicilium).
(4 b) -HUSHÅLLNING~020. jfr -drift 3. Ahrenberg Männ. 6: 26 (1914).
(4 b) -HYGGE. skogsv. jfr -hugga. PT 1907, nr 86 A, s. 3.
(1 g) -HÖSKRÄCKA. (†) = -skräcka. Thorell Zool. 2: 369 (1865). Schulthess (1885).
(1 g) -INSEKT~02, äv. ~20. entomol. insekt som lever av rov. Linné FörelDjurr. 228 (1751).
-INSTINKT~02, äv. ~20. (djurs) instinkt att ta rov. Adlerz MyrLiv 156 (1913).
(4 b) -JAKT. hänsynslös jakt som bedrives utan tanke på villebrådets möjligheter till fortsatt existens. FoFl. 1914, s. 77.
-JÄGARE.
1) (mera tillf.) till 1 g, om djur på jakt efter rov. TurÅ 1913, s. 153 (om mård).
2) [jfr d. rovjæger] till 4 b: person som bedriver rovjakt; äv. bildl., om person som hänsynslöst utnyttjar tillgångar. Vildmarkens pionjärer fick alltför ofta tycke av rovjägare i nejder dit lagens arm ej nådde. TurÅ 1948, s. 249.
(1, 4 b) -KAPITALISM. hänsynslös kapitalism som går ut på att roffa åt sig pängar. Malmberg Värd. 206 (1937).
(1, 4 b) -KAPITALISTISK. jfr -kapitalism. Lidforss Dagsb. 152 (1907).
(1 g) -KATT. förvildad katt som lever av rov. VästerbK 1927, nr 153, s. 2.
-KUPA, r. l. f. biodl. kupa som innehåller rovbin. Holm HbBiodl. 108 (1916).
(1, 2) -LURANDE, p. adj. som lurar på rov; som innebär lurande på rov. (Hajens) rof-lurande lovar akter om skeppet. Wallenberg (SVS) 1: 215 (1770).
(1, 2) -LUST. lust att ta rov, lust att roffa åt sig. Adlerbeth Ov. 64 (1818; i fråga om hundar). Boëthius HistLäsn. 2: 300 (1898). särsk. bildl. Hafvet ser med roflust på de unga. Böttiger 1: 161 (1856).
(1, 2) -LYSTEN. om person l. djur l. om öga o. d.: lysten efter rov; om person äv.: sniken; äv. i utvidgad anv., om stat o. dyl. l. om (en persons l. samhällsgrupps o. d.) levnadssätt l. sinnelag o. d. Möller (1807). (Turkarnas) rof- och mordlystna skaror. SC 2: 111 (1821). Denna roflystna djurart (dvs. vargen). Svederus Jagt 94 (1831). Den roffande och rovlystna borgarklassen. Estlander 11Årt. 5: 36 (1930). Överklassens avsky för trångsinnat läseri och rovlysten penninganda. Olsson Fröding 379 (1950). särsk. bildl. Nejder som småningom blifvit förtärda af det roflystna hafvet. Mellin Nov. 2: 142 (1849. 1867).
Avledn.: rovlystenhet, r. l. f. rovlystnad. Reuterdahl SKH 1: 416 (1838).
(1, 2) -LYSTNAD. egenskapen att vara rovlysten; äv.: snikenhet. Lantingshausen Young 2: 165 (1790). Att påstå sådant, vore likaså oförnuftigt, likaså dåraktigt, som att beskylla .. alla köpmän för roflystnad. Leopold 2: 351 (1801, 1815). särsk. bildl. Svedelius Lif 130 (1887).
(1 g) -MASK, m. l. r.
1) [maskarna leva mest av rov] (numera föga br.) zool. individ l. art tillhörande vissa släkten bland borstmaskarna, som stundom sammanföras till gruppen Errantia; i pl. äv. om denna grupp. Thorell Zool. 2: 427 (1865; om gruppen Errantia). Schulthess (1885).
2) [larven lever i binas vaxkakor o. skadar dessa] (†) larv av malarten Galleria mellonella Lin. (vaxmott); jfr bi-mask, sbst.1 1. VetAH 1762, s. 31. Fischerström 1: 704 (1779).
(1 g) -MYRA, f. l. r. [jfr d. rovmyre, t. raubameise] (numera föga br.) entomol. myra som lever av rov; särsk. om individ l. art av underfamiljen Dorylinæ, vandringsmyra. Holmström Ström NatLb. 4: 9 (1852). Stuxberg (o. Floderus) 2: 495 (1902).
(1 g) -MÅS. [jfr d. rovmåge, t. raubmöwe; fåglarna leva av rov] (†) individ l. art av den till måsfåglarna hörande underfamiljen Stercorarinæ (labbar); äv. i pl., om denna underfamilj. TJäg. 1834, s. 843. Holmström Ström NatLb. 2: 59 (1852; äv. i pl., om underfamiljen).
-MÖTE(T). [efter nylat. synodus prædatoria] (†) nedsättande benämning på kyrkomötet i Efesos år 449, rövarsynod(en). Schroderus Os. 1: 696, 757 (1635).
-NATUR. natur som kännetecknas av rovlust. Hammarström Sportfiske 315 (1925; i fråga om en fisk).
(1 g) -NÄBB. [jfr t. raubschnabel] rovfågelsnäbb. 2NF (1915).
-NÄSTE. (rov- 1686 osv. rove- 1663) [jfr t. raubnest] (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) (befäst) plats som tjänar ss. tillflyktsort för personer som syssla med rov, rövarnäste; jfr -hus. Sjöfriden, som Kongen i Engelandh och General Staterne .. hafwe ingått och slutit med någre Turkiske städer och Rofwenästen. HSH 32: 317 (1663). Grimberg VärldH 6: 322 (1935; om förh. på 1200-talet).
-PARTI. (†) truppavdelning som är ute i avsikt att ta rov; jfr parti 4 d. Dahlberg Dagb. 160 (1667; uppl. 1912).
-PLATS. jäg. plats där ett rovdjur slår l. slagit sitt byte. Nordholm Djurf. 31 (1749).
(4 b) -PLOCKARE. jfr -plockning. BtRiksdP 1913, 9: nr 18, s. 7.
(4 b) -PLOCKNING. bärplockning varvid man söker roffa åt sig så mycket som möjligt o. icke tar hänsyn till återväxten. BtRiksdP 1913, 9: nr 18, s. 20.
-POLITIK. politik som går ut på att göra erövringar; äv. i utvidgad anv., om politik som går ut på att skaffa sig vinningar utan hänsyn till rätt o. billighet. IllSvH 5: 301 (1879). (Georg I av England) var förespråkare för en småslug, kortsynt dynastisk rovpolitik. HT 1954, s. 86.
(1 g) -PUNGDJUR~02, äv. ~20. [jfr t. raubbeutler; de större arterna leva av rov] zool. individ l. art av familjen Dasyuridæ; i pl. äv. om denna familj. 1Brehm 1: 384 (1874). Endast på Tasmanien träffas de båda största rovpungdjuren, pungvargen .. och pungdjävulen. 3NF 2: 530 (1924).
-RIDDARE. [jfr t. raubritter]
1) (om förh. under medeltiden o. vid nya tidens början) riddare som levde av att plundra vägfarande o. andra fredliga medborgare. Atterbom Minn. 218 (1817). SvKyrkH 2: 277 (1941; om förh. på 1300-talet).
2) bildl. (Staten är) En rovriddare som tittar i resandes påsar, tar skatt och passar ibland på att utplundra alla han får fatt i. Heidenstam TankUtk. 28 (c. 1920). särsk.
a) person som rövar l. plundrar l. roffar åt sig l. på ett mer l. mindre ohederligt sätt utnyttjar ngt. Heidenstam Karol. 1: 163 (1897). Missnöjets rovriddare, de kommunistiska yrkesuppviglarna. SvD(A) 1932, nr 242, s. 4.
b) om djur som lever av rov. SvNat. 1912, s. 18 (om pilgrimsfalk).
Ssgr (till -riddare 1): rovriddar(e)-adel. i sht hist. koll., om adelsmän som uppträdde ss. rovriddare. 3NF 9: 909 (1928).
-borg. borg som i ä. tid varit ett tillhåll för rovriddare. Rofriddarborgarna vid Rhen. Klinckowström 3MånDag 91 (1891).
-psykologi. särsk. bildl., motsv. -riddare 2 a. Claëson Lockhart Farväl 216 (1934).
-streck. (föga br.) (listigt) påfund av rovriddare; särsk. bildl., motsv. -riddare 2 a. Högberg Utböl. 1: 194 (1912).
-väsen(de). i sht hist. om rovriddares (existens o.) värksamhet l., sammanfattande, om allt som har att göra med rovriddare. Boëthius HistLäsn. 2: 354 (1898).
-RIDDERI1004 l. 0104, äv. 3~002. [till -riddare] (mera tillf.) rovriddarväsen; särsk. bildl. (motsv. -riddare 2). Rogberg Portug. 56 (1931).
-RIDDERSKAP~002, äv. ~200. koll., om rovriddare; särsk. bildl. (motsv. -riddare 2 a) om tjuvar l. snikna roffare o. d. Lindqvist BakMoln. 219 (1911). Kihlman 2Skälmrom. 239 (1923).
(1, 2) -SJUK. [jfr d. rovsyg] (numera föga br.) rovlysten. JGOxenstierna 4: 121 (1815; eng. orig.: prowling). Böttiger 1: 206 (1834, 1856).
(1, 2) -SJUKA. [jfr d. rovsyge] (numera föga br.) rovlystnad. Agrell Maroco 2: 430 (1807).
(1 g) -SKALBAGGE~020. [jfr t. raubkäfer, insekt av familjen Carabidæ (jordlöpare) l. av familjen Staphylinidæ (kortvingar)] entomol. skalbagge som lever av rov; särsk. om skalbagge av underordningen Adephaga; jfr -bill. (Stuxberg o.) Floderus 1: 698 (1901). 4Brehm 13: 246 (1930).
-SKEPP. [jfr t. raubschiff] (†) sjörövarfartyg; kapare. Schroderus Liv. 357 (1626). 5 roofskep äre ut skickade til at uppassa wåre Grönlandzfarare. OSPT 1686, nr 32, s. 7. Bliberg Acerra 486 (1737).
(2) -SKIFTE. delning av byte. FinT 1919, 1: 7.
(1 g) -SKINNBAGGE~020. [insekterna leva av rov] entomol. individ l. art av ngn av de till ordningen skinnbaggar hörande familjerna Nabididæ (rovstinkflyn) l. Reduviidæ (skridstinkflyn). 1Brehm III. 2: 176 (1876). LAHT 1919, s. 313.
(4 b) -SKJUTA, -ning. jäg. skjuta (villebråd) utan tanke på stammens fortbestånd. SvRike I. 2: 226 (1900: rofskjutning). TurÅ 1946, s. 96 (: rovsköts).
(1 g) -SKRÄCKA. [insekterna leva av rov] entomol. individ l. art av insektfamiljen Mantidæ; i pl. äv. om denna familj. 1Brehm III. 2: 146 (1876). Familjen Rovskräckor. 4Brehm 14: 339 (1931).
-SKYTTE.
1) (mera tillf.) till 1: skytte på annans mark, tjuvskytte. FoU 26: 353 (1913).
2) jäg. till 4 b: skytte som icke tar hänsyn till villebrådsstammens fortbestånd; jfr -skjuta.
(1 g) -SKÖLDPADDA~020. (föga br.) zool. sköldpadda som lever av rov; särsk. om den nordamerikanska sköldpaddan Trionyx ferox Schn., bitsköldpadda. 1Brehm III. 1: 18 (1876; om Trionyx ferox). HeimdFolkskr. 72: 16 (1901).
(1, 2) -SNIKEN. (numera bl. tillf.) rovgirig. Rooffsnijkne Händer. Brask Pufendorf Hist. 32 (1680; t. orig.: räuberische Hände).
(1, 2) -SNÅL. (†) rovgirig. Cygnæus 10: 11 (1851).
-STAT. [jfr t. raubstaat] (mera tillf.) stat som plundrar l. tillintetgör grannar, erövrarstat; äv.: stat som utsuger sina medborgare. Socialdemokraternas framtidsstat förefaller .. (von Hohenlohe) icke som en rättsstat, utan en rofstat. AB 1895, nr 291, s. 3. Rovstaterna, som krossade Polen på delningens tid. Polonica 121 (1917).
(1 g) -STEKEL. entomol. stekel som föder sina larver med rov; särsk. dels om individ l. art av familjen Sphegidæ, dels (i pl.) om denna familj. Dahlbom Insekt. 241 (1837). Den svarta rof-stekeln, Sphex sabulosa L. Rebau NatH 1: 632 (1879). Familjen Rovsteklar. 4Brehm 13: 188 (1930).
Ssgr (entomol.): rovstekel(s)-art. 2NF 23: 611 (1915).
-larv, r. l. m. VerdS 175: 21 (1911).
-släkte(t). om det till familjen Sphegidæ hörande släktet Sphex Fabr., gräshoppsjägare. Dahlbom Insekt. 250 (1837).
(1 g) -STINKFLY~02, äv. ~20. entomol. jfr -skinnbagge. 4Brehm 14: 218 (1931).
(1, 4 b) -STOLL. [jfr t. raubstollen] (†) Rofstollar kallas sådane stollar, hvarmed afseendet endast är at komma in på något malmfält eller arbete; eller på en malmgång, som af någon annan är blottad. Rinman (1789).
(4 b) -SYSTEM. (i fackspr.) system som innebär ett hänsynslöst utnyttjande av tillgångar (utan planering för framtiden), utsugningssystem. TT 1895, K. s. 16.
(2 c) -SÖK. zool. (djurs) sökande efter rov. Hemberg Tramps. 9 (1897).
(2) -SÖKANDE, p. adj. som söker efter rov; särsk. till 2 c, om djur. Franzén Skald. 7: 289 (1834). En hungrig lo strök rofsökande fram. Stockenstrand Ulv. 71 (1907).
(1 g) -TAND.
1) zool. hos rovdjur (se d. o. 2): var o. en av de skarpspetsade tänder (en i varje käkhalva) som äro större än de övriga tänderna o. användas till att slita sönder bytet (o. som hos de nu levande rovdjuren alltid utgöras av den sista falska kindtanden i överkäken o. den första äkta kindtanden i underkäken). Hartman Naturk. 163 (1836).
2) (mera tillf.) i utvidgad l. bildl. anv.; särsk. om hörntand hos människa. Strindberg Brev 4: 69 (1884). Sorgen hade ännu aldrig slagit sin skarpa roftand i hans hjärta. Lindqvist Dagsl. 2: 47 (1900). Strindberg HMin. 1: 233 (1905; hos människa).
-TRYCK. [jfr t. raubausgabe] (i fackspr.) obehörigt utgivet tryck (av ett litterärt l. musikaliskt värk), tjuvtryck, piratupplaga. Moberg TonkHVäst. 2: 31 (1935).
-TÅG. [jfr t. raubzug] (krigs)tåg som företages (väsentligen) i syfte att plundra, plundringståg, härjningståg; äv. bildl. KrigVAT 1849, s. 395. Strindberg Hems. 208 (1887; bildl.).
(1 g) -VILT, n. [jfr t. raubwild] jäg. koll., om vilda däggdjur o. fåglar som leva av rov. ÖgD 1936, nr 154, s. 2.
Ssg (jäg.): rovvilt(s)-stam. Den svenska rovviltstammen — rovfåglar och fyrfota rovdjur — uppvisar .. ett .. ganska lågt individantal. GHT 1941, nr 128, s. 19.
(1 g) -VÄXT, sbst.1 (sbst.2 se sp. 2705). (mera tillf.) insektätande växt. Manker Jokkm. 148 (1928; om tätört).
-ÄKTENSKAP ~002, äv. ~200. [jfr t. raubehe] etnogr. äktenskap som inledes med brudrov, dvs. ett mer l. mindre våldsamt bortförande av bruden från hennes släkt. AB 1898, nr 9, s. 2.
(1 g) -ÖDLA. [jfr d. rovfirben] (numera bl. tillf.) ödla som lever av rov; förr äv. (i pl.) om ordningen Crocodilia, krokodildjur. Holmström Ström NatLb. 3: 10 (1852; i pl., om krokodildjur). Sefve UtdDj. 55 (1924).
(1 g) -ÖRN. benämning på en rovfågel (möjl. Pandion haliaëtus Lin., fiskgjuse, fiskörn); numera bl. (mera tillf.) i bildl. anv., om rovlysten stat o. d. (T.) Stoss-Adler, .. (sv.) rof-örn. Lind 1: 1486 (1749). Lindqvist Dagsl. 3: 10 (1904; bildl.).
(1 g) -ÖRT. (mera tillf.) jfr -växt. Sileshår, den röda rovörten. SvNat. 1923, s. 81.
B (†): ROVE-FÅGEL, se rovfågel.
-GODS, -NÄSTE, se A.
Avledn. (till 1): ROVAKTIG, adj. (numera bl. mera tillf.) om person l. djur: som har benägenhet för rov, rovlysten; äv. om levnadssätt l. sinnelag o. d.: som kännetecknas av benägenhet för rov. Wollimhaus Ind. (1652). Broman Glys. 3: 508 (c. 1740; om djur). (Oceaniens infödingar ha) fallenhet för ett kringirrande, rofaktigt lif. Andersson Verldsoms. 3: 259 (1854).
Avledn.: rovaktighet, r. l. f. (numera bl. mera tillf.) egenskapen att vara rovaktig, rovlystnad. Isogæus Segersk. 20 (c. 1700).
ROVISK, adj. [jfr t. raubisch] (†)
1) rovlysten; sniken. Rofviskt tiggeri. Bergklint Vitt. 60 (1774). Adlerbeth Ov. 391 (1818).
2) i uttr. rovisk näbb, rov(fågels)näbb. VetAH 1751, s. 200.
Spoiler title
Spoiler content