SPÅNGA spoŋ3a2, v. -ade; förr äv. SPÄNGA, v. -de. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(spång- 1538 osv. späng- 1557—1610. -a 1538 (: spångat, p. pf. n. sg.) osv. -ia 1557)
Etymologi
[jfr fsv. spangadher, p. pf., beslagen med plåtar; avledn. av SPÅNG]
1) motsv. SPÅNG 1:lägga spång l. spänger tvärs över (bäck, å, kärr, myr o. d.) l. längs o. ovanpå (stig, väg o. d.); ss. vbalsbst. -ning äv. konkret, om resultatet av verksamheten; i sht i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: försedd med l. täckt av spång l. spänger; äv. bildl. (jfr SPÅNG 1slutet). TurÅ 1888, 1: 8 (med avs. på älv).Många muntra äfventyr inträffade, när hästarne sparkade och kastade af herrarne, eller då de å den hala spångade broläggningen öfver kärren halkade och döko ner med sina ryttare. Adelsköld Dagsv. 2: 190(1900). Spångningen lägges med fem stockar i bredd, hvadan spångvägen kan befaras med ridhäst. TurÅ 1905, s. 313. En krokig, trädkantad och sank spakfåra, med en av jämnlöpande trädstammar spångad bro framför oss. Högberg JesuBr. 1: 124(1915). Till en början gick allt bra, men om en stund skulle de färdas över en spångad myr. Lagerlöf LöwR 50(1925). Jag har aldrig märkt något svalg mellan oss, som behövt spångas. Wägner NattS 201(1926). (Den vane fjällvandraren) kan ju alltid lämna de rösade och spångade lederna och ta sig fram genom terrängen. Selander SvMark 30(1934).
2) (†) motsv. SPÅNG 4:beslå (bälte, band o. d.) med spång l. spänger; äv. refl.: förse l. pryda sin klädedräkt med spång l. spänger, pryda sig. (Lat.) Baltheus (sv.) spångat belte. VarRerV 20(1538). Lijka som man sigh medh gull och silff, flogheeld och silke all vthöffuer spängia och vthstoffera skulle. LPetri Dryck. D 8 a(1557). VocLib. avd. 26(c. 1580). — jfr UT-SPÄNGA.
Särsk. förb. (mera tillf.; till 1): SPÅNGA SIG UT10 0 4. gm att bit för bit lägga ut spänger ta sig ut (till en plats). Det gällde .. att med torra furor spånga sig ut till den nödställda (dvs. renen som gått ner sig) och hjälpa den på fast mark. Burman VargFjäll. 71(1945).
