SPÅNGANDE spåŋ3ande2, adv.
Etymologi
[sannol. intensivbildning till förleden i SPÅN-NY (med emfatiskt uttal ss. två ord); med avs. på bildningssättet jfr dels ELD-RÖD o. ellande röd (se ELLANDE) o. KOL-MÖRK o. kolande mörk (se KOLANDE), dels ordparen VID: VIDGA, VRED: VREDGAS o. NÖDIG: NÖDGA]
(numera bl. vard.) kraftigt förstärkande: alldeles, fullständigt, helt o. hållet, totalt; i sht i uttr. sping l. splitt l. spritt spångande; företrädesvis ss. bestämning till NY; jfr SPILLER, adv., SPLITTER, adv., o. SPRÅNGANDE. Spegel 471 (1712; från Smål.). Man behöfver blott rifva ner .. (det gamla bostället) der det står och sätta upp det annorstädes, så blir det ganska durabelt och nära nog ”sping spångande” nytt. SthmFig. 1846, s. 27. Är du spritt spångande / Rasande, säj? Braun SjuSofv. 38 (1853). Ja, ja! Det är mitt allvar, — splitt spångande galen är jag! Paul KarinMånsd. 75 (1899). Finns det ingenting, som jag aldrig gjort förut? Ingenting som är alldeles spritt spångande nytt och oförsökt? Strömberg MannNeg. 9 (1915). — jfr SPING-SPÅNGANDE.
