SPIRITISM spir1itis4m l. spi1-, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[liksom dan. o. nor. spiritisme, t. spiritismus, fr. spiritisme av eng. spiritism, till spirit, ande(väsen), etymologiskt identiskt med spirit, anda, humör o. d. (se SPIRIT). — Jfr SPIRITIST]
(verksamhet på grundval av) tro l. åskådning l. lära enligt vilken människan (gm förmedling av ett medium l. på annat sätt) kan komma i kontakt med avlidnas andar, spiritualism (se d. o. 4). Rydberg Brev 2: 281 (1880). Hon hade .. i många år sysslat med spiritism, som länge hade varit på modet i Paris. Lagergren Minn. 2: 63 (1923). Swedenborgs betydelse för spiritismen kan knappast överskattas. SvUppslB 25: 930 (1935). Den moderna spiritismen uppstod i Nordamerika i slutet av 1840-talet. Därs. Den bitterhet och ovilja, med vilken den vanliga upplysta människan, i regeln också den religiöst och idealistiskt troende, vänder sig mot spiritismen och likvärdig tro på andar och gengångare, visar (osv.). Andræ Herdabr. 145 (1937). Till Köpenhamn for (N. N.) .. för att lära närmare känna spiritismen, som där hade många anhängare. SvLittTidskr. 1960, s. 102.
Ssgr (mera tillf.): SPIRITISM-TRO. tro som omfattandet av spiritism(en) innebär. Östergren (1944). —
