SPIRITUALIST -is4t, m.//ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr dan. o. nor., t. o. eng. spiritualist, fr. spiritualiste; till SPIRITUALISM]
1) (i fackspr., i sht teol.) motsv. SPIRITUALISM 1: anhängare av spiritualism (se d. o. 1) l. av åsikt(er) som hör hemma inom spiritualismen. Jules Verne är spiritualist, d. v. s. han har den populära gudstron, likvisst, synes det, utan filosofisk fördjupning. Vetterlund StDikt. 123 (1901). För att i denna religiösa, politiska och moraliska anarki (som följde i reformationens spår) åter få ledningen i sin hand måste reformatorerna .. mot döpares och spiritualisters subjektiva mystik och fantastiska reformprojekt åter vädja till det mänskliga förnuftet. JNordström (1924) hos Stiernhielm (SVS) II. 1: 24. I kampen emot spiritualisterna lades .. all vikt på ordets och sakramentets yttre sida och det yttres absoluta nödvändighet för frälsningen hävdas bestämt. KyrkohÅ 1958, s. 230.
3) filos. motsv. SPIRITUALISM 3: anhängare av spiritualism (se d. o. 3) l. av åsikt(er) som hör hemma inom spiritualismen. Desse Philosopher kallas Idealister, emedan de endast antaga idéerna eller begreppen af materiella ting, men neka alldeles deras varelse. Man kunde också kalla dem Spiritualister, så vida de icke medgifva andra slags varelser än andar. De Rogier Euler 2: 79 (1787). Berkeley .. var en afgjord Spiritualist. Grubbe FilosOrdl. (c. 1845). Särskildt finnes inom den nutida franska filosofien en riktning, hvars anhängare pläga kallas spiritualisterna, .. som vid sidan af positivisterna äro hufvudrepresentanterna för den nutida filosofiska forskningen i Frankrike. De hänvisa på Cartesius såsom sin främste föregångare. NF 15: 271 (1890). 2SvUppslB (1953).
