SPRANT spran4t, adj. -are.
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) om häst: yster, livlig, som lätt skenar, skygg. Engelke Småstad 66 (1906). Gunnar hade fått låna Svenséns sprantaste häst att köra. MinnGPrästh. 3: 194 (1926). Hultgrens märr var inte så sprant som hon trodde, tagen hade hon kanske i sig men inte krafterna, och hennes ansats till sken dog bort i ett skumpande trav. Spong Tavl. 405 (1946).
2) om person: (som står) strong l. spänstig l. livfull (o. med skärpta sinnen); äv. bildl.: yster, livlig (särsk. i överförd anv., med sakligt huvudord). Det hvilar öfver hela boken en sträfvan efter rättfärdighet, som kännes värmande, äfven där man måste erkänna, att målet ej hunnits, och den något spranta hållningen i stilen förtager ej känslan af, att det är under smärta, förf. afslöjar de mörka .. drag, han upptäckt i lifvet. NordT 1885, s. 617. (Båten) där Gustave François .. vacker som en ung gud stod sprant och rak i fören. Ahrenberg Roj. 134 (1901).
