STRIDULERA stri1dɯle4ra, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[liksom t. stridulieren, eng. stridulate av nylat. stridulare, till stridulus, som piper l. gnisslar o. d., till stridor, gnissel o. d. (se STRIDOR). — Jfr STRIDEL, STRIDULATION]
entomol. om vissa insekter (bl. a. långhorningar o. gräshoppor): frambringa ett högt gnisslande ljud (stridulationsljud) gm att gnida två kroppsorgan (stridulationsorgan) mot varandra. Boheman ÅrsbVetA 1843—44, s. 8. Vetenskapsmännen, som vet nästan allt, säger att gräshoppan stridulerar. Martinson Utsikt 75 (1963).
