STRUKTURALISM struk1tɯralis4m, r.; best. -en.
1) språkv. om den främst från Ferdinand de Saussures arbete Cours de linguistique générale (1916) men äv. från den i Prag grundade fonologiska språkuppfattningen utgående språkvetenskapliga lära l. teori som betraktar språket som en struktur (se d. o. 6 c) l. ett system vars element på olika nivåer konstitutivt samverkar o. kontrasterar mot varandra. Regnéll Sem. 140 (1958). Inom amerikansk strukturalism så som den utformades av Bloomfield och hans efterföljare kan utarbetandet av upptäcktsmetoder som var giltiga för alla språk sägas ha varit huvudmålet. Trampe o. Viberg Språkteori 135 (1972).
2) (i fackspr.) om lära l. teori utgörande tillämpning av grundsynen i den språkvetenskapliga strukturalismen (se 1) på andra humanistiska vetenskaper samt på social- o. beteendevetenskap. FinT 1955, s. 195. (I den s. k. konceptkonsten) finns en på strukturalism baserad kritik av det existentiella, som hos Mel Bochner, parallellt med en existentiellt och psykologiskt förtätad konst hos till exempel Eva Hesse. DN 10/2 1973, s. 4.
