STRUKTIV strukti4v, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[sannol. till STRUERA efter mönster av sådana ordpar som KONSTRUERA: KONSTRUKTIV, INSTRUERA: INSTRUKTIV]
1) (i fackspr.) i fråga om byggnadsverk o. d.: konstruktiv (se d. o. 1). Byggnadskonsten .. blir .. alltid osjelfständig .. (bl. a.) deri, att den wid utförandet beror utaf de af tyngdlagarne afhängiga struktiva wilkoren. Ljunggren Est. 2: 263 (1860). (I C. F. Schinkels anda) blefvo enkelhet, logik och en inre öfverensstämmelse mellan det dekorativa och struktiva elementet utmärkande drag hos berlinbyggmästarne. Estlander KonstH 362 (1867). (Man) söker att ge de i struktivt afseende vigtiga delarna, synnerligen pelarna, en så klar och lefvande form som möjligt. Upmark Lübke 342 (1871). Ornamenten (i barockstilen) synas .. förbundna med den struktiva organismen. Hahr ArkitH 382 (1902). Ett ramverk utan det ringaste struktiva hållning. Därs. 453. Pilaster-knippena mellan nischerna äro delvis upplösta i statuetter och dessas konsoler och baldakiner, hvilka dölja den struktiva meningen. Roosval Altarskåp 66 (1903).
2) [eg. bildl. anv. av 1] (numera föga br.) konstvet. som har avseende på l. hör till l. är betingad av l. utgör ett (litterärt) konstverks uppbyggnad l. struktur med särskild tanke på skarpt definierade formelement. Atmosfären blir klarhet och icke måleriska molneffekter, jorden blir solbelyst med det struktiva skarpt och säkert framhävdt. Hallström LevDikt 216 (1914). I dessa impressionistiska stämningsbilder (dvs. förstudier till muralmålning) framtagas de struktiva elementen, trädstammarna. SkånKal. 1936, s. 121.
