[jfr mlt. stumpich-, slö-, i stumpichēit, andlig slöhet, mht. stumpfëht, t. stumpfig, stumpficht; avledn. av STYMPA, v.1,2; i bet. 1 möjl. äv. med viss anslutning i fråga om bet. till STUMPIG, adj.1]
(†)
1) om ngt som har utsträckning i rummet, särsk. om tand: varav endast en stump återstår, liksom avhuggen, stumpliknande. Stympiga tänder äro mera till hinder än till nytta för artikulationen. Suomi 1845, s. 307.
2) om ngt som har viss utsträckning i tiden l. rummet: som består av l. är sönderbruten till (alltför) korta stycken l. perioder; särsk. om tal: hackig l. stötig l. ryckig. Thet är .. at taga i acht, at orden så sättias böra, at intet miszliud vpkommer, eller talet bistert och stympogt blifwer. Giese Sprachm. 1: 446(1730). Jag kan .. icke gilla deras förhållande, som .. utkrusa alfwarsamma skrifter med poetiska ord ..; giöra alt förkorta, stympiga, eller liksom hoppande perioder, utan att dem ordenteligen sammanbinda. Hof Skrifs. 259(1753).
3) om kunnande l. kunskap l. om litterärt l. vetenskapligt verk o. d.: (osammanhängande l. ofullständig l. rudimentär o. därigm) dålig l. undermålig. Som Naturkunnigheten handlar om naturliga kroppar, så wore din wettenskap om dem altför abstrakt, skolastisk och stympig .. i fall du allenast kunde i gemen förnuftigt tala och döma .. utan att kiänna dem .. till deras art .. och bruk. Hof Underr. 122(1766). FoU 20: 162(1845; om tidskriftsartikel).
