SUBSTANTIVERA substan1tive4ra l. 10040, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
språkv. göra l. förvandla (ord av annan ordklass) till substantiv (äv. i uttr. substantivera ngt till ngt); ss. vbalsbst. -ing äv. konkret: substantiverat ord; äv. i p. pf., i adjektivisk anv. Man måste substantivera verbum veta till vett, innan det kan brukas i (ordfogningen vetenskap). Leopold i 2SAH 1: 21 (1801). Ord af andra ordklasser sägas, brukade som substantiv, vara substantiverade eller substantiveringar, om de användas som subjekt eller objekt eller styras af preposition. Brate SvSpr. 61 (1898). Substantiverat adjektiv är fall som det starka, den gamle, de färgade. Nilsson SpråklTerm. 110 (1977).
