SUFFIGERA suf1ige4ra, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[jfr t. suffigieren; av lat. suffigere, tillfoga, fästa ngt under ngt, av (en assimilerad form av) sub (se SUB-) o. figere (se FIGERA), rotbesläktat med DIKE. — Jfr SUFFIX]
språkv. anbringa (affix) i slutet av ett ord, tillfoga (ngt) ss. suffix; i sht ss. vbalsbst. -ing, abstr. o. konkret, o. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (se särsk. b, c). Ett slags suffigering .. hvarvid anslutningen af pronomen är så lös, att språksinnet har medvetande af dess tillkomst. Rydqvist SSL 2: 533 (1860). Suffigeringen af denna kasus (dvs. ackusativen) synes oss .. vara af mindre väsentlig natur. Uppström GotBidr. 23 (1868). Ett fall sådant som t. e. gosse-n-s o. d. .. (bör uppfattas som) gosse med två suffixer .. likaså torde väl upprepad successiv suffigering .. föreligga, där (osv.). Noreen VS 7: 8 (1906). SvOrdb. (1986). — särsk.
a) (†) i uttr. suffigera det l. det affixet med det l. det ordet, anbringa det l. det suffixet till det l. det ordet. Nordvall Modersm. 46 (1863).
b) i p. pf., i mer l. mindre adjektivisk anv., i sht i uttr. suffigerad artikel, om bestämd slutartikel. Munch FsvFnoSpr. 53 (1849). Bestämd suffigerad eller slut-artikel är den Skandinaviske språkgrenen förbehållen. Rydqvist SSL 2: 502 (1860). IllSvOrdb. (1955).
c) med obj. betecknande det ord i vars slut ett affix anbringas; särsk. i p. pf., i mer l. mindre adjektivisk anv.: försedd med suffix. Först under 1500-talet blifva suffigerade (sjö)namn något vanligare. Landsm. XX. 2: 46 (1906).
d) i överförd anv., i uttr. suffigerande språk, om språk vars böjningselement kommer efter roten. Verd. 1887, s. 230. NE 2: 132 (1990; om australiska språk).
