SUFFISANS suf1isaŋ4s l. sufis1- l. -an4s l. syf1- l. med mer l. mindre genuint franskt uttal l. SYFFISANS syf1isaŋ4s osv. (syffisánngs Dalin(1854)), r. l. f.; best. -en.
[liksom d. suffisance, nor. suffisanse, t. süffisance av fr. suffisance, till suffir, vara tillräcklig, av lat. sufficere (se SUFFICERA)]
1) (†) om egenskapen att räcka till (i ngt avseende), tillräcklighet; förmåga, kapacitet; särsk. i fråga om ekonomiska resurser; jfr SUFFICIENS.Stiernman Com. 5: 69 (1689). Jagh borde berömma och beprijsa Hennes Maij:ttz .. många stoora dygder, män därtill fordras både längre tijdh och större sufficence än min. RARP 16: 2 (1693). Som sällan Hof-Cancelleren har haft den suffisence, at han förståt både Cancellie-saker och Justitiæ-ärenden, så har Secrete Utskåttet funnit nödigt, at en Justitiæ-Canceller hädanefter blifva må. 2RARP I. 1: 84(1719).
2) (numera bl. med prägel av lärt spr.) självtillräcklighet (se d. o. 2) l. (överdriven) självsäkerhet; högdragenhet l. dryghet l. arrogans (i uppträdandet); självklokhet. Leopold (SVS) II. 1: 117 (1781). D. är onekligen en mycket habil karl, men hans suffisance är olidlig. Hamilton Dagb. 1: 109 (1913). Stora och nya, delvis förflugna idéer och uppslag har man (i Sovjetunionen) haft gott om och proklamerat dem med en utomordentlig suffisans. Karlgren BolsjevRyssl. 279(1925). Tyvärr äro .. (politikens utövare) besatta av halvbildningens suffisans. Ljunglund Frest. 85(1936). Siwertz i 3SAH LXIX. 2: 56(1960).
