SUGGILLERA l. SUGILLERA sug1ile4ra, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(sug- 1840—1920. sugg- 1636)
Etymologi
[jfr eng. sug(g)ill, sug(g)illate, slå ngn blå; av lat. sugillare, slå ngn blå, skymfa, möjl. besläktat med lat. sugere, suga (se SUGA, v.)]
1) (numera mindre br.) slå (ngn) blå; särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: blå (på grund av slag l. hårt tryck o. d.). (Kvävning med händer) antydes (vid obduktionen) .. af de sugillerade fläckarne (på halsen). Hygiea 1840, s. 247. Ett färskt inskott, som förorsakats af en med spetsen förut träffande kula är litet, rundt eller en oval remna med sugillerade, excorierade, inåtvända ränder. LbKir. 1: 587 (1920).
2) [eg. bildl. anv. av 1] (†) skymfa (ngn). Så kan man doch icke ens endhålla sigh ifrån iniurier på Sal. Kongl. Maij:tt .. den man och emoot all bettre förtiänst suggilerer på sin graff medh störste otacksamheet. HSH 38: 286(1636).
