[jfr t. sunnit, eng. o. fr. sunnite; avledn. av SUNNA]
relig. muslim som tillerkänner sunna samma auktoritet som Koranen (jfr SCHIIT); i sht i pl., om den sekt som utgörs av sådana muslimer. Tvänne Academier äro i Jemen, i Staden Zebid, hvars Professorer äro Suniter, och i Staden Damar. Björnståhl Resa 1: 37 (1769). Schiiternas lära, genom hvilken perserna vetat bevara sin nationella motsats mot öfrige muhammedaner, de s. k. sunniterna. Svensén Jord. 211(1885). Statspresidenten (i Libanon) skall alltid vara maronit, alltså kristen, och ministerpresidenten sunnit. LD 21⁄7 1958, s. 4.
Avledn.: SUNNITISK, adj. relig. som är sunnit; som tillhör l. avser l. rör l. utmärker sunniterna (l. en sunnit). Religionen (i Afghanistan) är den sunnitiska islam. NF 1: 199 (1875). IllRelH 181(1924; om muslim). Varje misshandel av kroppen är enligt sunnitisk uppfattning en synd och tillåtes icke. Johnsson Essad Härligh. 189(1930). Schiiter — så kallades anhängarna av en sekt, vilken tävlade med den rättrogna sunnitiska riktningen om inflytandet i den muhammedanska världen. Grimberg VärldH 8: 436(1938).
SAOB
