Etymologi
[jfr dan. o. t. supremat; till lat. supremus, högst (se SUPREMATI)]
1) supremati (se d. o. 1); utom ss. förled i ssgr numera mindre br. Superiores, de som äro öfwer en, Deraf är supremat, öfwerherrskap. Biurman Brefst. 178 (1729). Auerbach (1913). — särsk.
a) supremati (se d. o. 1 a). Valentiniani den Tredjes decret inrymde åt .. (domarna) alla det kyrkliga suprematets rättigheter. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 1: 239 (1834). Supremat .. öfvervälde, särskildt den maktfullkomlighet, på hvilken påfven gör anspråk gentemot den katolska kyrkans biskopar. 2NF (1918).
b) supremati (se d. o. 1 b). (Under Henrik VIII:s tid var) ett eländigt tilstånd vthi Engeland. Ty månge Catholiske blefwo afflijfwade, som icke wille kiänna Konungens Supremat öfwer Engelske Kyrckian för godt. Brask Pufendorf Hist. 143 (1680). I Kyrkosaker öfwade .. (den spanske konungen) et slags Supremat. Eberhardt AllmH 3: 341 (1776). Gynther ConvHlex. (1848).
2) i bildl. l. allmännare anv. av 1, supremati (se d. o. 2). Försöker nu .. den rationala uppfattningen att återställa sitt supremat öfver den essentiala (eller ästhetiska). Atterbom PhilH 141 (1835). Frey 1849, s. 356. —
Ssgr (till 1 b; hist.): A: SUPREMAT-AKT. (supremat- 1918 osv. supremats- 1966 osv.) [av eng. act of supremacy] suprematiakt; i sht i sg. best. 2NF (1918). —
-ED. (supremat- 1848 osv. supremats- 1790 osv.) [av eng. oath of supremacy] om ed som från Henrik VIII:s tid o. till år 1791 avlades till Englands konung ss. kyrkans överhuvud. Möller (1790). Parlamentet .. förklarade henne (dvs. drottning Elisabet I) för kyrkans öfverhufvud .. hvilken man borde svärja suprematsed. (Rydberg o.) Tegnér Engelhardt 3: 114 (1837). 2NF (1918). —
B: SUPREMATS-AKT, -ED, se A. —
