SYNODIT synωdi4t l. -o-, m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr ä. t. synodit, eng. synodite; av senlat. synodita, av sengr. συνοδίτης, till σύν, samman (se SYN-) o. ὁδίτης, resande, till ὁδός, väg (se SYNOD) l. avledn. direkt till σύνοδος (se SYNOD)]
särsk. (numera knappast br.): medlem av en religiös sammanslutning vars medlemmar lever i gemenskap, cenobit; motsatt: anakoret. I gemenskap lefwande Anachoreter kallades Coenobiter eller Synoditer. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 1: 275 (1834).
