publicerad: 2002
TAFFLIG taf3lig2, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(-ig 1891 osv. -ug 1892)
Etymologi
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) svag, kraftlös, orkeslös. Han börjar på å bi gammal och tafflug (jakthunden) Pil å nu, mot va han a vuri. FrSkog. 170 (1892). Det skulle kasta liksom en skugga på honom, att hans mor såg så tafflig ut. Larsson I By Sock. 21 (1923). Hon lär ha blivit så gammal och tafflig och har ändå flyttat från Stommeln. Oswald Privatm. 122 (1949).
2) [utvecklat ur 1] (vard.) (mycket) tafatt l. klumpig l. valhänt l. oskicklig; äv. enfaldig l. velig l. utrustad med svagt förstånd; äv. i överförd anv., om ngt sakligt, särsk. om handling l. prestation l. resultat l. arbete o. d.: som utförts av l. kännetecknar tafflig person; jfr TAFSIG 2. Sundén (1891). Widegren FrkSolst. 233 (1936; om kyss). Mannen (är) sjuklig och kan inte annat än lättare arbete .. för resten är han ganska tafflig och hustrun är också mycket litet för sig, hon är lite konstig. SvFolket 10: 135 (1939). (Skogshuggaren) Manne i Finnhult är ingen tafflig man i det stycket (dvs. i att slipa sin såg). Han kan sin sak. Parling Motorsåg. 80 (1950). Den österrikiska halvan (av Österrike—Ungern) gjorde ideliga, ofta rätt taffliga försök att gynna slaverna. Olsson Källa 151 (1971). SvD 1982, nr 312, s. 13 (om radioprogram).
Avledn.: TAFFLIGHET, r. l. f.: särsk. till 2: egenskapen att vara tafflig. Sundén (1891). (Han hade) gått en mil för att rösta bort spriten och nu i sin tafflighet gått och röstat tvärtemot. Larsson I By LantlH 88 (1925). Beklämmande tafflighet. Myndigheterna verkar inte ta Radio islams antisemitism på allvar. SvD 20 ⁄ 11 1997, s. 4.
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content