publicerad: 2003
TANTALUS- tan3talus~, äv. TANTALI- tan3tali~ l. TANTALOS- tan3talos~.
Ordformer
(tantali- 1866 (: Tantali-qval) osv. tantalos- 1888 (: Tantalosqvalen). tantalus- 1900 (: tantaluskval) osv.)
Etymologi
[jfr t., eng. Tantalus, fr. Tantale; till det lat. namnet Tantalus, av gr. Τάνταλος, en lydisk sagokung, som straffades av gudarna genom att i underjorden pinas av evig törst o. hunger, i det att vattnet som räckte honom till halsen, och frukterna som hängde över hans huvud vek undan, när han ville dricka l. äta. — Jfr TANTAL, TANTALISERA, TANTALISK]
ss. förled i ssgr, syftande på Tantalus evighetsstraff, för att beteckna att ngt är lockande l. frestande men onåbart l. ouppnåeligt .
Ssgr: A: TANTALI-KVAL, se B.
B: TANTALUS- l. TANTALOS-BLICK. hungrig l. lysten blick. Resultatet (av att ha kommit åt säckarna) var, att några av hästarna stodo stinna med uppsvällda havremagar, medan andra .. voro uthungrade och med långa tantalusblickar på avstånd betraktade förödelsen. Uggla Haslund Jab. 219 (1932). —
-BÄGARE. (i sht i fackspr.) bägare som inte kan fyllas eftersom den ständigt töms medelst en hävert när vätskan nått en viss nivå. NF (1891). Heron har (i sin bok om vatten och luftkonst år 150 f. Kr.) beskrivit en mängd försök och företeelser, som bero på lufttrycket, t. ex. sughäverten och tantalusbägaren, som kunde fyllas ända till randen, men sedan rann all vätska bort, utan att man såg vart den tog vägen. Bergholm Fys. 1: 75 (1922). 100 kr har jag betalat i handpenning på en tantalusbägare med karaffer i antikaffären. DN 26 ⁄ 2 1969, s. 31. —
-KVAL. (tantali- 1866 osv. tantalus- 1900 osv.) [jfr t. tantalusqualen, pl.; jfr äv. uttr. Tantali qval (Braun Z 205 (1858))] kval inför ngt som till synes är inom räckhåll men ändå inte; äv. allmännare: svårt lidande, vånda o. d.; i sht i pl. Dahlgren Theatr. 363 (1866). Tantalosqvalen äro dock icke så raffinerade, som qval kunna vara .. Det fins ett utsöktare sätt att plåga en menniska, och det är att föra henne det efterlängtade föremålet så nära, att hon just af det skälet aldrig kan vinna det. Wikner Vitt. 175 (1888). (Jag) beklagade mig för honom öfver min tvungna overksamhet på jaktstigen i brist på hund. Han var icke alls jägare och förstod således föga mina tantalikval. Norlin Jaktstig. 48 (1892). Det var verkliga Tantalikval för en törstande själ med munnen full av flygsand och börsen tom. Lindqvist Sprakfål. 134 (1943).
Spoiler title
Spoiler content