TELEOLOGI -logi4 (teleålåji´ Dalin(1854)), r. l. f.; best. -n, äv. -en.
Etymologi
[jfr t. teleologie; av nylat. teleologia, bildat till gr. τελεο-, ssgsform till τέλος, slut, mål (sannol. eg.: vändpunkt vid körning i åker l. på rännarbana o. till den rot som bl. a. föreligger i gr. πέλομαι, τέλομαι, rör sig, blir, sanskr. cárati, rör sig, o. lat. colus, spinnrock), o. -LOGI; ordet sannol. skapat 1728 av den t. filosofen C. von Wolff. — Jfr TALISMAN, sbst.2,TELEOLOG, TELEOLOGISK]
i sht filos. lära(n) l. föreställning(en) om ändamålsenligheten ss. förklaringsgrund för alla företeelser l. skeenden i naturen l. historien; förr äv. om (ngts) ändamålsenlighet. Lutteman Schulze KantCrit. 184(1799). Vi hafva nu sökt visa, att uti det färgade hyllets byggnad och organisation en tydlig teleologi är uttalad med afseende på befruktningens verkställande genom insekterna. BotN 1868, s. 123. Huru mycket hafva vi ej släpat med oss af den kristna teleologins begrepp, seende ändamålsenlighet der endast slumpar .. regera. Strindberg Brev 8: 215(1891). Strängt positiva andar ha trott sig upptäcka boten (mot eskatologin) i utrotandet af all teleologi. Hjärne SvFräm. 166(1902, 1908). —
