TIPPEN, r. l. m.; äv. TIPP, sbst.4, r. l. m. Anm. 1:o Formen tippen kan äv. uppfattas som best. form av tipp. 2:o Ordet förekommer äv. i formen tippe, n. Dähnert(1784).
Ordformer
(tipp 1738–1889. tippen c. 1645–1885)
Etymologi
[av (en lt. motsvarighet till) t. zipp, zipf, sannol. av mht. zipfiz, möjl. av ett romanskt tippita, dissimilerad form av ett vulgärlat. pippita (se PIPS); sannol. har ordet äv. anslutits till TIPP, sbst.1, då sjukdomen bl. a. kännetecknas av tungspetsens förhårdning]
(†) om sjukdom hos tamfåglar, i sht höns, ”pips”. Bekomma .. (gåsungar) Tippen, så brän Dill vthi Aska, och blanda thet medh Salt, och giff them hwar Morgon. IErici Colerus 1: 261(c. 1645). Tipp på höns. Lind(1749). Tippen. Är Hönsens wanligaste sjukdom, som röjer sig genom körtlarnes förstoppning och tungspetsens tillhårdnande. Wahrman Manski o. Wolstein 273(1807). Björkman(1889). — jfr HÖNS-TIPP(EN).
SAOB
