TJETJEN tɟätɟe4n, m. ⁄ ⁄ (ig.); best. -en; pl. -er.
Ordformer
(tjetjer (tch-, -tscher), pl. 1826–1954. tjetjen 1892 osv. tjetjenser, pl. 1884–1980. tjetjentser (tsch-, -nzer), pl. 1826–1933)
Etymologi
[jfr eng. chechen; av ry. tjetjenets, möjl. av kabardinska šešen (jfr nogaiska čečen, ossetiska cäcän) l. till ortnamnet ČAČAN; av ovisst ursprung; tjetjenerna kallar sig själva nogči, avledn. av nax, folk]
om person tillhörande ett folk i nordöstra Kaukasien; i pl. äv. sammanfattande, om detta folk. Palmblad HbGeogr. 1: 79(1826). Tjetjenser bebo norra sluttningarna af östra Kaukasus ned till Terek-dalen. De äro dels muhammedaner, dels kristna och tala ett från alla andra skildt språk. NF 8: 534(1884). Tjetjener och ingusjer .. deporterades på en enda natt från sina hem i Kaukasus för att de skulle ha varit potentiella femtekolonnare. DN 8 ⁄ 2 1995, s. A13.
Avledn.: TJETJENSK, äv. TJETJENISK, adj. (-nisk 1933 osv. -nsisk 1910–1929. -nsk 1992 osv. -ntsisk 1892–1919) som utgör l. härrör från l. har avseende på l. utmärker tjetjen(er) l. Tjetjenien. Tjetjentsiska språket som saknar eget alfabet och egen literatur. NF 16: 401(1892). För att markera den nyvunna självständigheten hänger den tjetjenska flaggan över presidentens skrivbord. DN 13 ⁄ 8 1992, s. A11.
