1) hoptovad; tilltrasslad, trasslig; tufsig; särsk. om hår l. päls o. d.; äv. om person o. d.: som har sådant hår osv.; äv. om växt(lighet) o. d.: ojämn o. tufsig l. risig; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. Hon var tovig i håret. Ett tovigt getskinn. Verelius 264(1681). (Bondpigor) flätta sitt tofwuga Hår. Warnmark Epigr. L 3 a(1688). Häckarna stå tofviga och torra, marken ligger sank. MoB 7: 83(1809). Lyckligtvis funnos inga bränvinsadvokater i orten, som kunde värre trasla ihop den redan tofviga härfvan. Wingård Minn. 12: 109(1850). Septembermånen skiner kallt / på mejade hafrefält, / skiner på tofviga skylar, / som stå i rad liksom tält vid tält. Melin Dikt. 1: 145(1888). Skeppar Ström, liten och stöddig och tofvig och isgrå. Engström 5Bok 136(1910). (Hästen) var .. grovväxt, skäggig om hovarna, tovigt luden under buken och hakan. Ekelöf Utflykt. 20(1947).
2) (numera bl. tillf.) om mark: som är full med tuvor; förr äv. om växt: som bildar tuva, tuvad; stundom svårt att skilja från 1. Serenius EngÅkerm. 74(1727). Med hwad redskap tofwuga ängar snällast kunnat jämnas, huru gräset i de afskurna tofwornas ställe åter tagit sig (osv.). VetAH 1739, s. 91.(Backnejlikan) är mindre, vid roten tofvig och ej grenig. VetAH 1787, s. 271. Mellan tofviga strandängar bär kosan .. in i Oders deltaland. Mattsson Resebr. 6(1915). — jfr HÅL-TOVIG.
Avledn.: TOVIGHET, r. l. f. till 1: egenskapen l. förhållandet att vara tovig. Nordforss(1805).
SAOB
