TRAKASSERA trak1ase4ra, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[av fr. tracasser, sannol. till traquer, hålla skall efter, jaga, inringa; sannol. av ljudhärmande ursprung. — Jfr TRACKA]
(på ett upprepat l. i tiden utdraget sätt) medvetet utsätta (ngn) för obehag l. kränkande behandling, förfölja l. ansätta l. plåga; äv. utan obj. Thorild (SVS) 2: 26 (1784). Den, som har magten i sina händer, finner alltid utvägar att tracassera och oroa så länge, att äfven den största ståndaktighet uttröttas. SC 2: 6 (1821). Den tid är förbi, då en regent behöver trakassera ett motvilligt kapitel för att få en biskop efter sitt sinne. KyrkohÅ 1932, s. 10. Skeppsgossarna lyda under samma reglementen, som gälla för varje annan militär, där det är den överordnade absolut förbjudet att trakassera eller gå handgripligt till väga gentemot underordnade. VFl. 1938, s. 158. Det vimlar .. av berusade slynglar som trakasserar kvinnor med råa tillrop och handgripligheter. Hedberg Blomb. 61 (1953).
Ssg: TRAKASSERINGS-LUSTA. lust att trakassera. Östergren (cit. fr. 1927). Hon kunde inte formulera vad ont hon trodde han hade i sinnet utöver bråkighet och trakasseringslusta. Hedberg Häx. 330 (1950).
