TRAKEA trake3a2 l. 040, r.; best. -n, i best. anv. dock vanl. utan slutart.
Ordformer
(trachia 1868–1904. trakea (-ch-) 1868 osv.)
Etymologi
[liksom t., eng. trachea, fr. trachée, luftrör, traké, av mlat. l. nylat. trachea, dets., av senlat. trachia, luftrör, av gr. τραχεια (i τραχεια ἀρτηρία, luftrör), f. av τραχύς, sträv, ojämn; av ovisst ursprung. — Jfr TRAKEAL, TRAKEIT, TRAKEO-, TRAKOM, TRAKYT]
anat. o. med. luftstrupe. Ekbohrn(1868). Inre ytan af trachea är beklädd med ett lagradt flimrande cylinderepitel, i hvilket bägarceller förekomma här och der. Hygiea 1884, s. 675. Vid substansförlust av broskskelettet i trakea medför rekonstruktioner ofta stora svårigheter. NordMed. 1969, s. 1524.
