TRANCHÖR traŋʃö4r l. tran-, m. ⁄ ⁄ ig.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(tranchör (-sch-, -eu-) 1696 osv. trenchier 1696)
Etymologi
[av fr. trancheur, vbalsbst. till trancher (se TRANCHERA)]
person som (yrkesmässigt) trancherar. Om en Trenchiers Ämbete. .. Han skall sig hurtigt och med friskt Ansichte widt Taffelen wisa, ifrån fåfängt och onödigt Krus, hwar med Förskiärandet utdrages, sig afhålla. TrenchierB 2(1696). Finnes ingen skicklig tranchör, är bäst att i köket låta skära det kött, som skall serveras. Langlet Husm. 98(1883). (Man serveras) rostbiff eller fårsadel, skuren inför ens ögon af de hvitklädda tranchörerna, som på silfverställ rulla de väldiga stekarna omkring. Vallentin London 130(1912).
