TRANSDUKTOR transduk3tor2, r.; best. -n; pl. -er -tω4rer.
särsk. el.-tekn. om elektromagnetisk anordning använd som förstärkare vid styrning l. reglering av elektrisk ström l. för mätning av stora likströmmar. Den likströmsmagnetiserade reaktorn, eller transduktorn, är inte någon senare tiders skapelse .. Man lindade (tidigare) en järnkärna med två lindningar och kopplade in den ena i en växelströmskrets, medan den andra anslöts till en likströmskälla. AseaT 1939, s. 18. Den viktigaste användningen för den självmagnetiserande transduktorn är såsom förstärkare i elektriska regulatorer. IngHb. 3: 323 (1949). När (högtalar)panelen stimuleras av en liten transduktor, böjs och vibrerar den fritt. NTeknik 1998, nr 41, s. 36.
