TRIKOTOMI trik1otomi4 l. -ωt-, äv. -tω-, r. l. f.; best. -en l. -n; pl. -er.
Anm. Ordet förekommer tidigast i den grekiska formen trichotomia. Schröder Lev. 64 (1729).
Etymologi
[jfr t., fr. trichotomie, eng. trichotomy; bildat medelst gr. τρίχα, trefaldig, i tre delar, i analogi med DIKOTOMI]
(i fackspr., i sht teol. o. filos.) indelning i tre kategorier l. klasser o. d., tredelning; särsk. om indelningen av människan i kropp, själ o. ande. Den anthropologiska trichotomi, eller uppfattningen af menniskans natur såsom sammansatt af ande, själ och kropp, hwarpå Schlegel grundar sin Lifwets Philosophi. SvLittFT 1835, sp. 57. Den Hegelska trichotomien. Ljunggren Est. 1: 132 (1856). NE 1: 329 (1989).
