DIKOTOMI dik1otåmi4 l. di1-, l. -åt-, l. -to-, äfv. -tω-, äfv. 01—, r.; best. -en, äfv. -n; pl. -er.
Ordformer
(förr äfv. skrifvet dicho-)
Etymologi
[jfr t. dichotomie, eng. dichotomy, fr. dichotomie, af gr. διχοτομία, tudelning, af διχότομος (se DIKOTOM)]
tudelning. NF (1880). jfr: Dichotomi, var äfven namn på en bestraffning som Chaldeerne brukade, och hvilken bestod deri att brottslingen delades i två lika delar. Gynther Conv.-handlex. (1846).
2) log. uppdelning af en klass, ett släkte, ett begrepp osv. i två underordnade, hvarandra ömsesidigt uteslutande klasser l. släkten l. begrepp osv.; äfv. konkretare. Lindblom Log. 264 (1836). De indelningar, i hvilka indelningslemmarne äro kontradiktoriskt motsatta mot hvarandra, utgöra alltid en dikotomi. Grubbe Filos. ordl. (c. 1840). Eftersom indelningslederna äro två, tre o. s. v. kallas divisionen en dikotomi, trikotomi o. s. v. Rein Log. 63 (1882).
3) bot. upprepad gaffelgrening, klynnedelning. Äkta dikotomi, då förgreningen uppstår därigenom att tillväxtpunkten delar sig i två nya. Oäkta l. falsk dikotomi, som uppstår på annat sätt, t. ex. därigenom att ett toppskott förvissnar o. två sidogrenar på samma höjd skjuta ut. Hvad som isynnerhet skiljer den verkliga dikotomien från den falska är just att hos den förstnämnda de två grenar som bilda klynnedelningen tillhöra samma vegetations-grad. C. F. Nyman i Bot. notiser 1845, s. 90. Lundström Warming Bot. 79 (1882). Sicksackformig .. och skrufformig .. dikotomi. Rosendahl Bot. 3 (1902). Hos (de högre växterna) .. uppträder endast s. k. falsk dikotomi. 2 NF (1906).
