TYKEN ty3ken2, adj. tyket; tykne, tykna; tyknare. adv. -T.
Etymologi
[sv. dial. tyken, näsvis, påflugen, dristig; sannol. samhörigt med det ord som föreligger i OTYK (jfr Ekbo SupplHellquistOtr. (c. 1990))]
(i sht i vissa trakter, vard.) näsvis l. uppkäftig; fräck l. framfusig; äv. allmännare: otrevlig l. ovänlig. Den .. som är mindre modern i kläder, mindre hal eller mindre tyken i umgänget. VexiöBl. 1848, nr 24, s. 3. Tyken .. (dvs.) näsvis. LoW (1889). De var tykna. Så förklarar 17-åringen varför han på lördagskvällen knivskar en 18-åring och misshandlade två jämnåriga vid en skolfest i Henån. SDS 12 ⁄ 6 1995, s. A6. På tåget var papperskorgarna fulla och tågvärdarna tykna. GT 20 ⁄ 8 2003, s. 5.
SAOB
