UNIVERSALITET un1iværsalite4t, r. l. f.; best. -en.
Etymologi
[jfr d. universalitet, t. universalität, eng. universality, fr. universalité; till lat. universalis, allmän (se UNIVERSELL)]
egenskapen l. förhållandet att vara universell l. omfatta allt, allmängiltighet (jfr ALLMÄNHET I 2 (slutet)); äv. inskränktare (ofta i fråga om kyrkliga förh.): egenskapen (l. strävan) att omfatta l. gälla alla människor l. hela världen; i sht förr äv.: förmågan l. egenskapen att behärska alla (l. väldigt många) kunskapsområden o. d.; jfr UNIVERSALISM 1. Polhem ESkr. 3: 299 (c. 1720). Den djuphet, den universalitet, den drastiska skarpblick och rikt omvexlande charakters-teckning, som utmärker Englands Aeschylos söker man förgäfves hos den svenske Rimaren (Messenius). Hammarsköld SvVitt. 1: 86 (1818). Att .. (gymnasiernas) typ vore för mycket beräknad på specialbildning och den verkliga universaliteten finge stå tillbaka. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 298 (1899). Den kristna missionens anledning ligger djupare än i någon kyrkas strävan för sin utbredning – den ligger i evangeliet självt, i dess universalitet. Söderblom UrRelH 175 (1915). Att den universalitet som finnes inom Nationernas förbund är tämligen relativ. DN(A) 26/1 1930, s. 22. Metersystemets universalitet. Rig 1949, s. 143.
