URBAN urba4n, adj. -are; adv. -T.
Etymologi
[jfr d., t., eng. urban, fr. urbain; av lat. urbanus, hörande till stad, äv.: belevad, till urbs, stad. — Jfr INTERURBAN, SUBURBIKARISK, URBANISERA, URBANISM, URBANIST, URBANITET]
1) som hör till l. gäller (stor)staden; äv.: stadsliknande. De framväxande urbana näringarna ha haft .. användning för högt utbildat folk: teknici, organisatörer etc. SocÅb. 1942, s. 20. De välsituerades kvarter nära torget ha höghusbebyggelse av rent urban karaktär. Ymer 1950, s. 287. Djurvärlden består inte så ofta självmant lämpliga dagsnyheter för en stor tidning med övervägande urban läsekrets och urbana korrespondenter. UrDNHist. 1: 334 (1952). Urban trafikpolitik. TT 1969, s. 853. Kritik av den urbana, industriella livsföringen. Östling NazSensm. 202 (2008).
2) (numera bl. tillf.) som är karakteristisk för stadsliv (i motsats till lantliv); särsk.: civiliserad l. kultiverad. (Novellen) är kryddad af en ironi, ett skämt, ett urbant salt, som gifwer denna dikt ett högt wärde. SvLitTidn. 1820, sp. 415. (Hedenius) känner jag såsom en fint bildad, varmhjärtad, urban man med upphöjda tänkesätt och åsikter. 4SAH XIX. 2: 101 (1889). Du var sträng, men äfven .. Urban, ironisk, frisinnt på en gång. Wirsén Ton. 136 (1893). Ett i formen urbant, men i sak ganska skarpt angrepp. Lidforss Dagsb. 93 (1906). Formen för hans kritik är fullt urban. Schück VittA 7: 236 (1943).
