publicerad: 2019
VÄJA väj3a2, v., förr äv. VÄGJA l. VÄGA, v.4 -er, -de, -t, -d (Gl1Kor. 10: 29 (NT 1526: wäyer, pr. sg.) osv.); förr äv. -ar, -ade, -at, -ad (Bullernæsius Lögn. 19 (1619: wäijar, pr. sg.), Norlind AMusH 447 (1921: vejade, ipf.)). vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(vej- (w-, -i-, -ij-, -iy-, -y-) 1572–1921. vägj- (w-, -gi-) 1681–1769. väj- (w-, -i-, -ii-, -ij-, -y-) 1526 osv. wädjer, pr. sg. 1815. wäg- (-gh-) 1600–1769)
1) (tillfälligt) avvika från tilltänkt färdväg l. kurs o. d. för att undvika (sammanstötning med) ngn l. ngt som utgör hinder l. fara l. riskerar att skadas vid framfarten; äv. övergående i bet.: lämna företräde; äv. oeg., om ngt sakligt (ss. väg l. mur l. våg o. d.) vars sträckning l. formation anpassas efter l. påverkas av hinder i omgivningen; äv.: gm förflyttning (utan tanke på tilltänkt väg) söka komma l. slippa undan (stöt l. slag l. fara l. fiende o. d.), ibland närmande sig bet.: retirera; särsk. i förb. med prep.-uttr. inlett av för (förr äv. tr., med direkt obj.) angivande den l. det som undviks; äv. bildl. (se b); förr äv. refl. (se a). Fordon ska väja för gående som befinner sig på obevakat övergångsställe. Han wäjer huarken beker heler åå. Visb. 3: 68 (c. 1635). Slåss och väja för stötar. Adlerbeth HorSat. 87 (1814). (Rolf) märkte sveket, sköt mot Adils: spjutet darrar i furuvägg. / Adils väjde med hast, i pelarns löngång undan han vek. Melin Huml. 83 (1882). Det fartyg, som väjer, bör undvika att gå för om det andra. UFlott. 2: 111 (1904). Här hade vägen väjt för en tusenårsek. Combüchen Byron 241 (1988). Förare som har väjningsplikt skall tydligt visa sin avsikt att väja genom att i god tid sänka hastigheten eller stanna. SFS 1998, nr 1276, s. 2624. Som en installation, tänker Gunilla när hon väjer för gympadojor och strandsandaler (på hallgolvet). Flygt Verkan 39 (2004). — jfr FÖR-VÄJA. — särsk. i mer l. mindre bildl. anv., särsk.: vika undan (för ngn l. ngt) l. (söka) hålla sig undan l. borta (från ngn l. ngt); förr särsk. med direkt obj.: undvika l. sky (ngn l. ngt); särsk. i förb. med mer l. mindre liktydigt verb; förr äv. refl. (se slutet). At .. (Kristus) är en Herre öffuer dieffuulen, och at dieffuulen för honom moste wäya och vndanwika. LPetri 2Post. 204 a (1555). Somlige wäije och att the huarcken vtköre dynge eller träde, Meden Prestemothet är. Brahe Oec. 142 (c. 1580; uppl. 1971). Menniskian naturligen vndflyr sweek och falskheet, så mycket hon förmår, wäijar och wachtar sigh för Lögnenes wilfarelse. Bullernæsius Lögn. 19 (1619); möjl. till slutet. Kung bör wäja hwad hälst har sken af ogudliga gerning. Nicander KonStyr. 7 (1760). Stjernhjelms tunga väjde icke den allsmägtige gunstlingen, icke ens drottningen sjelf. Fryxell Ber. 14: 85 (1846). Många gånger väjer man för sanningen därför att konsekvenserna blir så svåra. Henschen SkuggBrott 29 (2004). — särsk. (†) refl. En Kruka på et lass blef packad vid en gryta. / På vägen hörde man det svaga leret skryta .. (Krukan) väjar sig likväl, när vagnen börjar skaka, / Och söker i et hörn sig maka. GFGyllenborg Vitt. 2: 212 (1795).
2) (†) hedra l. vörda (ngn l. ngt); äv. närmande sig l. övergående i bet.: värdera högt; särsk. i förb. med mer l. mindre liktydigt verb. Balck Ridd. F 1 b (1599). Apostlen Paulum the säya / Hans Schriffter the myckit wäya. Prytz G1 H 2 a (1621). Hvar och een skall skyldig vara them tillbörligen veya och vyrda. KOF 3: 166 (1682). Den all sanning will uthsäija / Han bör wist eij lifwet wäija. Celsius Ordspr. 1: 221 (1708). Ihre 2: 1056 (1769).
Särsk. förb. (till 1): VÄJA AV10 4. väja undan; äv. bildl. SvBL 10: 21 (1704). Här liksom där möter .. (Strindberg) verklighetens hårdhet, som nödgar honom att uppgifva föresatser, att väja af, att resignera. Schück o. Warburg 2LittH IV. 2: 451 (1916). Måsen sätter full fart .. rakt mot ens huvud, och väjer av, under ett vilt skriande, först på någon meters avstånd. Rosenius SvFågl. 5: 220 (1939). —
VÄJA UNDAN10 32, äv. 10 40. vika undan l. åt sidan; äv. bildl.; jfr väja av. Iach wäyer vndan honom till wilia. Gl1Kor. 10: 29 (NT 1526). Wäje den undan, som farer backe upföre. AdP 1800, s. 424. Han väjer undan genom att förklara, att han saknar kompetens att döma därom. KyrkohÅ 1929, s. 101.
Ssgr (till 1): VÄJNINGS-PLIKT. plikt (se plikt, sbst.1 4) för fordons- l. båtförare att lämna företräde för annan trafikant; jfr -skyldighet. DN 20/11 1913, s. 4. Det var när en man .. skulle köra ut från en parkering på Södergatan och inte iakttog väjningsplikten som det blev en krock. SkånD 5/8 2017, s. A21. —
-REGEL. (i förordning stadgad) regel (se regel, sbst.1 II 1 b) gällande väjningsplikt. SvD(A) 2/7 1897, s. 1. Väjnings- och styrningsregler inlärdes praktiskt (i sjömansskolan), rorgången började redan första dagen. VFl. 1924, s. 105. —
-SKYLDIG. som har väjningsplikt. AB(A) 19/8 1929, s. 6. Cyklist som närmar sig en väg bör väja för fordon, ifall det inte finns trafikmärke som säger att fordonsföraren är väjningsskyldig. Hufvudstadsbl. 4/4 1996, s. 6. —
-SKYLDIGHET~102, äv. ~200. väjningsplikt. SvD(A) 9/7 1897, s. 1. Polisen .. fann ingen anledning att rapportera vårdslöshet i trafik, trots att den utkörande bilisten hade väjningsskyldighet. GbgP 6/12 1995, s. 13.
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content