publicerad: 1956
REGEL re4gel, sbst.1, r. l. f. l. m.; best. regeln (RARP 3: 167 (1641) osv.) ((†) regelen Rålamb 4: 49 (1690), Vinterbl. 1853, s. 69; reglen Berchelt PestOrs. B 6 a (1589), Bellman Gell. 121 (1793)); pl. regler40, ngn gg äv. 32 (réglärr Dalin; jfr Kock Akc. 1: 207 (1878), Noreen VS 2: 294 (1910)) (i ä. språkprov delvis möjl. att hänföra till sg. regla, OPetri 1: 175 (1527: apostla regler) osv.) ((†) regeler Schouten Siam 9 (1675); reglar PJAngermannus Vthl. 9 (1623), Lagerbring HistLit. 53 (1748)); äv. (numera bl. ngn gg ålderdomligt l. bygdemålsfärgat, i pl.) REGLA, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or re4glωr l. 32 (re`glor Weste; jfr Kock Akc. 1: 64 (1878), Noreen VS 2: 294 (1910)); förr äv. REGUL, r. l. f. l. m.; best. reguln (Mört Weidler 28 (1727)); pl. reguler (möjl. att hänföra till sg. regula, Chesnecopherus Skäl N 2 a (1607)); förr äv. REGULA, f.; best. -an. Anm. Förr användes formen regula äv. med latinsk pl.-böjning. ÅbSvUndH 4: 15 (1561: thesse regulæ).
Ordformer
(regel (regh-, -ell) c 1550 osv. regl 1621. regla (regh-) 1526—1872. regle 1528 (ss. objekt)—1633 (ss. subjekt); jfr reghlenes, gen. sg. best. 1526. regler, pl. 1527 osv. reglor, pl. c. 1540—1935. regul 1655—1737. regula 1566—1633. reguler, pl. 1607)
Etymologi
[fsv. reghla, reghel; jfr fd. reghul, regell, reghl m. m. (d. regel), isl. regla, regula, mlt. regule, reg(g)ele, mnl. o. holl. regel, fht. regula (t. regel), feng. regol, ffr. riule, r(i)eule m. m. (varav eng. rule), regle (varav fr. règle); av lat. regula, linjal, ribba, list, måttstock, regel, i avljudsförh. till regere, rikta, leda, styra (se REGERA, v.1), o. RAK, adj.; i bet. I torde ordet vara ett senare lån (från t. l. lat.) än i bet. II. — Jfr RAJOL-, REGLERA, REGLETT, REGULADETRI, RÄGGLA m. fl]
I. (†) om vissa redskap.
1) linjal; äv.: visirlinjal på astrolab. Linc. Sss 1 a (1640). Rålamb 1: 102 (1690; på astrolab). Dens. 10: Förord 1 (1691). jfr: Regel, eller regla, af det Latinska regula, bemärker i synnerhet et rättesnöre, lineal och vinkelhake; men brukas i gemen om alt det, hvarefter något annat bör rättas, fogas och skickas. Hof Förkl. 146 (1765); jfr 2, II 1.
2) mätsnöre? Theras (dvs. himlarnas) regla är vthgongen vthi all land. Psalt. 19: 5 (öv. 1536; Luther: Ire schnur; Vulg.: sonus eorum; gr.: ὁ φϑόγγος; Bib. 1541: snöre); jfr anm. nedan. jfr: Hvad vil Regel säga? Egenteligen et Timmermans snöre, hvarefter man hugger stocken rätt; och liknelse-vis alt annat, hvar-efter man har at rätta sig, til at kunna göra en sak, som sig bör. (Gjörwell o.) Bergklint Sam. 24 (1775); jfr II 1. Anm. till I 2. Ordets anv. i ovan anförda bibelställe beror ytterst på den massoretiska textens qawām, mätsnöre, som möjl. är felaktigt för (det i vissa bibelhandskrifter förekommande) qōlām, röst. Det är möjligt, att ordet regla av den svenske översättaren anslutits till bet. II 1 a nedan.
II. [jfr motsv. anv. i fsv., fd., isl., mlt., mnl., fht., ffr. o. lat.] om norm samt i användningar som ansluta sig härtill.
1) om norm l. rättesnöre l. bestämmelse l. föreskrift o. d.
a) (numera föga br.) norm varefter man l. ngn l. ngt rättar sig l. bör rätta sig, rättesnöre; särsk. i uttr. regel för ngt, rättesnöre för ngt; stundom svårt att skilja från b. J Christo Jesu är intit, hwarken vmskärilsen eller förhudhen, vthan itt nytt creatwr. Alle the ther effter thenne reghla framgå, öffuer them ware fridh och barmhertugheet. Gal. 6: 16 (NT 1526; Luther: regel, Vulg.: regulam, gr. τῷ κανόνι; Bib. 1917: rättesnöre); jfr b. All annor Lagh skola .. haffua sijn reglo och mått aff troonne och kärlekenom. FörsprBib. a 3 b (1541). (Lantmätarna skola taga) sigh ett extract af Jordebooken, hwar af dhe sädhan, dess bättre vnderrättelsse hafwa kunne, vthi deres afmätningh, by ifrå by, der effter såsom en regel att gå och fortfahra. CivInstr. 265 (1643). At påstå, det et års Stats förslag kunde blifva en oryggelig regel för alla de följande år, förrådde hos Domarena en omåttelig okunnighet om et Rikes Styrelse. Schönberg Bref 3: 158 (1778). Boëthius Sedel. 26 (1807). — särsk.
α) (†) övergående i bet.: föredöme (se d. o. 2); mönster (se MÖNSTER, sbst.3 2). Then Reghel, hwilka wij finne vthi all Gudz helghons exempel. LPetri 2Post. 76 a (1555). Du (Climene) äst en lefwand Bild och Regel / Hwar efter sig the andra rätta må. Runius (SVS) 2: 133 (1712). Strand Tidsfördr. 1: 82 (1763).
β) (numera knappast br.) övergående i bet.: måttstock (se d. o. 3); särsk. i uttr. regel till ngt, måttstock för ngt. Wij beröme oss icke offuer måton, vthan alleena effter reghlenes måt, medh hwilko gudh haffuer oss åffmätit itt måt till ath hinna och in till idher. 2Kor. 10: 13 (NT 1526; Luther: nach dem zill der regel). Then Kärleck och omwårdnadt, som hwar och en haffwer om sigh sielffwan .. Then är, och bör wara en wisz Regla, til then Kärleek wij ärom plichtige wårom Nesta. L. Paulinus Gothus ThesCat. 51 (1631). Man (har) tagit en gångbar metall til regel vid summornas utmärkande. Lagerbring 1Hist. 2: 224 (1773). Regel .. (dvs.) måttstock för omdöme eller handlingssätt. NF (1889).
b) [specialanv. av a] norm som uttryckes l. tänkes l. kan uttryckas l. tänkas i (vanl. jämförelsevis sammanträngd) språklig form o. som anger hur man l. ngn bör handla l. tänka l. hur ngt bör göras o. d.; dels om sådan norm som gäller för livsföring i allm. l. för sammanlevnaden människor emellan (stundom liktydigt med: grundsats l. maxim l. levnadsregel), dels om sådan norm l. förhållningsregel l. bestämmelse l. föreskrift o. d. som gäller för utformningen l. gestaltningen av ngt speciellt (t. ex. klädsel, frisyr) l. för ngn viss (art av) värksamhet l. för ngt visst fall o. d.; jfr LAG, sbst.1 2. Regel l. regler för (förr äv. av) ngt, som är(o) normerande för ngt; i sht förr äv. regler till ngt, som (höra till o.) äro normerande för ngt. Regel l. regler om ngt, beträffande ngt. Utförliga, stränga, torra regler. Ingen regel utan undantag; äv. till 2. OPetri Hb. A 2 b (1529). Sådana allmenneligha Ordsedher .. äro som andra reglor, ther lagen är vthdragen aff, huilka en domare bör at weta. Dens. 4: 304 (c. 1540). Therföre är thet icke förgeffues, at then Reglan offta repeteras (älska tin nästa som tigh sielff). PErici Musæus 4: 72 b (1582). (Det) är vähl en vedertagen krigsmaxime at icke lemna bakom sig någon festning, men ingen regel är utan exception. Höpken 2: 536 (1758). Kellgren (SVS) 4: 268 (1782: regel af). Än satt spensen vårdslöst, än satt kragen, / Än var håret fästadt opp mot regeln. Runeberg (SVS) 1: 276 (1833). Grundsatser äro mer än reglor. Granlund Ordspr. (c. 1880). Hon förföll allt mer och iakttog icke en gång reglorna för vanlig renlighet i sitt yttre. Svanberg RedLefn. 133 (1882). Bolin VFöda 5 (1933). jfr (†): The stadhgar som kallas apostla regler. OPetri 1: 175 (1527; om en samling kyrkorättsliga synodbeslut, enl. traditionen härrörande från apostlarna, ”de apostoliska kanones”). — jfr ANCIENNITETS-, ANSTÄNDIGHETS-, ARTIGHETS-, BARN-, BEFÄSTNINGS-, BETECKNINGS-, BEVIS-, BEVISNINGS-, BONDE-, BORDS-, DIET-, DIKTIONS-, DOMAR-, DOMS-, DYGDE-, ETIKETT(S)-, FÖRHÅLLNINGS-, FÖRSIKTIGHETS-, GENERAL-, GRUND-, HANDLINGS-, HUS-, HUSHÅLLS-, HUVUD-, KARDINAL-, KAST-, KLOKHETS-, KONVENANS-, KONVERSATIONS-, KRIGS-, LAG-, LEVNADS-, LIVS-, MINNES-, MÄTNINGS-, NEUTRALITETS-, NOMENKLATUR-, NÖD-, OGILTIGHETS-, ORDENS-, ORDNINGS-, PLIKT-, RELIGIONS-, RÄTTS-, SEDE-, SIKT-, SJÖ-, SKJUT-, SKOTTÅRS-, SUNDHETS-, SUP-, SÄLLHETS-, TABU-, TANKE-, TRAFIK-, TRETALS-, TROS-, TVÅNGS-, UMGÄNGES-, UNDERVISNINGS-, UPPFOSTRINGS-, VISDOMS-, VISHETS-, ÄKTENSKAPS-REGEL m. fl. samt LEVERNES-, PÅVE-REGLA m. fl. o. FORA-REGLER. — särsk.
α) i vissa numera obrukliga användningar.
α') [jfr a] i sg., sammanfattande, om Guds bud ss. den norm som människan skall rätta sitt handlingssätt efter; äv. ss. sammanfattande benämning på normerna för den kristna tron l. läran l. vandeln (jfr a); äv. i uttr. vandra efter regeln, leva oförvitligt. GudlVis. A 2 b (1530). HammarkDomb. 6/6 1624 (: wanderet effter Reglen). Then oryggelighe Laghen, eller Tiyo Gudz bodh, är Gudz ovtsäyeligha wijshetz, helighetz och retferdighetz regla, effter hwilken Menniskian skal stella alla sina tanckar, ord och gerningar. L. Paulinus Gothus ThesCat. 14 (1631). Thet .. som lender til Lefwernets Förbättring, til Reglans Vplysning, och til Siälenes Läkedom. Schroderus Os. 2: 100 (1635; lat. orig.: ad serenitatem regulæ). (Pietister kunna icke) antaga konungens lag och föreskrefvna symbola såsom en Guds lag och regla til salighet. KyrkohÅ 1911, MoA. s. 78 (1740).
β) om klosterregel l. ordensregel (se d. o. 1); förr ngn gg äv. i utvidgad anv., övergående i bet.: orden (se d. o. 3). OPetri 1: 479 (1528). Then ene haffuer meent, at thet skulle wara Gudz tienst, när man gåffue sigh j Clöster och leffde ther, med klädnat, maat, dryck etc. såsom theres Reghel vthwisar. LPetri 2Post. 264 a (1555). Dominicus .. instichtade en ny Regla aff Predikare Orden, them man kallar S. Augustini. Schroderus Os. 2: 692 (1635; lat. orig.: Nouam Regulam Prædicatorum fundauit). Reglorne för Benedictiner Orden. Nordström Samh. 1: 231 (1839). Enligt Pakhomios' regel skall ett kloster bestå af ett hus med talrika celler, och i hvarje cell skola tre munkar bo. Schück MedeltKultH 31 (1907). (†) Systher Margareta, tha hon bandz til reglona (dvs. gm klosterlöftet upptogs i orden). AntT XVI. 1: 98 (1560). — jfr BENEDIKTINER-, BIRGITTINER-, CISTERCIENSER-, KLOSTER-, MUNK-, ORDENS-REGEL m. fl.
γ) om bestämmelse l. föreskrift, i sht förr äv. stadga l. instruktion som gäller för en institution l. anstalt l. för ett bolag o. dyl. l. för medlemmar av en institution osv. l. för befattningshavare med hänsyn till hans ämbetsåligganden o. d.; numera företrädesvis (mera tillf.) i pl.; jfr α, β. G1R 8: 294 (1533). M. Oluf (har) stichtedh en nye regla vti spetalen i Stockholm. KyrkohÅ 1909, MoA. s. 71 (1539). Ett .. Mandatorialbreff, der uthi wår Fiscal en wiss Regul och säth blifwer förestält, hwar efter honom gå bör. RARP V. 2: 350 (1655). Borgerskapet i Slesvig .. (hade) til Hertig Knut Lavards ähreminne inrättat et Gille eller förbund, hvaruti en regel var, at hämna hans död. Dalin Hist. 2: 71 (1750). ”Rörstrands Porcelaine Verks Bolag”, som .. fick sina i 5 §§ tryckta ”Reglor”. Bæckström Rörstr. 26 (cit. fr. 1753). Bolagsordning, (dvs.) de stadgar el. särskilda regler, som gälla för ett (aktie)bolag. SvUppslB 4: 457 (1930). — jfr ASSOCIATIONS-REGEL samt BOLAGS-, UNIONS-REGLER.
δ) om norm l. princip som gäller l. anses gälla för (utövande av) vetenskap l. (skön) konst l. hantvärk o. d. (o. som innebär krav av metodisk art på utövaren); äv. om norm l. princip för vad som skall anses vara skönt l. konstnärligt, estetisk norm l. princip (stundom särsk. om sådan norm osv. av mera konventionell l. ytlig natur); jfr ε, η—ι. Arwidi 35 (1651). Vi minnas då den tid och nöje dra deraf. / Då reglor til en vers oss Sånggudinnan gaf. GFGyllenborg Vitt. 1: 134 (1755, 1795). Var Helena en skönhet efter reglor, ack! hvilke narrar voro då Grekerne, som hela tio år hårluggades om henne! Wallenberg (SVS) 1: 198 (1771). Brottslig den, som efter vanlige Reglor vågar at granska hvad ej kan jämföras. Kellgren (SVS) 5: 245 (1790). Fel mot byggnadskonstens bättre reglor. Sparre Findl. 1: 34 (1835). En slutsats efter logikens reglor. Topelius Fält. 2: 53 (1856). Hellre ett för litet än ett för mycket, när det gäller scenisk framställning, det är en gyllene regel. Hedberg SvOperasång. 187 (1885); jfr GYLLENE, adj. 2 b. Montelin VLittH 4: 71 (1933). — jfr KOMPOSITIONS-, RIM-, SKALDE-, SMAK-, STIL-, TRETALS-, VERSBYGGNADS-REGEL m. fl.
ε) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] i uttr. efter, äv. enligt (alla) konstens regler l. konstens alla regler, förr äv. efter regel, i enlighet (l. noggrann överensstämmelse) med de regler (o. med iakttagande av de ceremonier o. d.) som gälla för utövningen av ett visst förehavande l. yrke l. av en viss konst o. d.; äv. (vard.) övergående i bet.: grundligt, ordentligt o. d.; jfr KONST 3 a. Wollin Stilgjut. 160 (i handl. fr. 1775: efter Konstens reglor). Nordforss (1805: efter regel). Fru .. (N. N.), drottningen, skyndar att efter konstens reglor intaga en vacker ställning i en länstol framme på scenen. Sturzen-Becker 2: 137 (1842, 1861). Han .. klådde upp gubben efter alla konstens regler. VL 1905, nr 262, s. 5. ST(A) 1930, nr 10, s. 7 (: enligt konstens alla regler).
ζ) om bestämmelse som gäller för spel l. tävling l. idrott o. d., spel- resp. tävlingsregel osv. Enligt spelets regler (äv. bildl.). Reglor om l'ombre-Spelet. BeskrLombreSp. 17 (1745). Reglor för kort-spelare. (1809; titel på broschyr). Monte-Carlorallyets regler ha ändrats. SvD(A) 1935, nr 221, s. 14. — jfr BILJARD-, KROCKET-, SPEL-REGEL m. fl. samt FOTBOLLS-, KADRILJ-, OFFSIDE-REGLER m. fl.
η) om norm l. föreskrift som gäller språkbehandling l. rättstavning l. interpunktion o. d. (jfr δ); ofta svårt att skilja från 2 a. Skäl at man stundom måste bruka dessa afkortelser (dvs. n för honom, t för det o. d.) äre .. (bl. a.) Efter almänna bruket så är att tala, hwilket bör wara reglan at skrifwa. Columbus Ordesk. 26 (1678); jfr a. Tiällmann Gr. 17 (1696). Hvad fel, som kunna finnas i sielfva Svänskan (i komedien), vill iag intet försvara. Jag skulle hafva önskat, at vissa reglor hade kunnat mig derutinnan vägleda. Gyllenborg Vill. Dedik. 1 (1721). The för språket och stafningssättet af (Svenska) Academien stadgade reglor. 1SAH 1: 35 (1786). Regler och råd angående svenska språkets behandling i tal och skrift. Linder (1882; boktitel). Swensson Willén 236 (1937). — jfr ACCENT-, ACCENTUERINGS-, AVSTAVNINGS-, BETONINGS-, BOKSTAVS-, BOKSTAVERINGS-, BÖJNINGS-, GRAMMATIK-, KOMMATERINGS-, LJUD-, ORDBILDNINGS-, ORDFOGNINGS-, ORDFÖLJDS-, RÄTTSKRIVNINGS-, SPRÅK-, STAV-, STAVNINGS-, UTTALS-REGEL m. fl.
ϑ) om norm l. princip som anger förfarande vid uträkning av aritmetisk l. matematisk l. geometrisk uppgift l. vid utförande av aritmetisk(a) l. matematisk(a) operation(er) o. d.; äv. övergående i bet.: räknesätt. Wil tu nu retzliga thetta Exempel om himmelensz widd leggia, så sätt och efter then gÿllenne Reglan, och en gradus giffuer migh 570581 mijlor, huru monga mijlor giffua migh tå alla himmelens grader, thett ähr 360. Luth Astr. 7 (1584); jfr GYLLENE, adj. 2 b. När .. Nämpnarene äre lijka (vid bråks subtraktion), så operera effter then 1 Reglan Cap. 9. AJGothus ThesArithm. 65 (1621). Generala reglor til desse uträkningar. Polhem Invent. 6 (1729). Räkneläran lär oss att räkna, d. v. s. att av två tal enl. vissa regler (räknesätt) bilda nya tal. 2SvUppslB 2: 256 (1946). — jfr ALLIAGE-, ALLIGATIONS-, ALLIGERINGS-, APPROXIMERINGS-, DIFFERENTIERINGS-, GYLLEN-, RÄKNE-, TRETALS-REGEL m. fl. samt PROPORTS-REGLA. — särsk. (†) i utvidgad anv., om uppställning av ett tal l. en uträkning; särsk. i uttr. sätta l. ställa (ngt) till regel, sätta upp (ngt) i en uppställning. Teknen hafuer jagh williandes satt til Talen i Reglans Före-ställning. Stiernhielm Arch. E 3 a (1644). Jagh .. ställer thet (dvs. problemet) således til Regla (osv.). Därs. F 1 a. Nu Sätter jagh til Regla. Därs. G 2 b.
ι) om norm l. förhållningsregel l. föreskrift o. d. betraktad ss. ett hinder för ngns l. ngts frihet; särsk. (motsv. δ) om estetisk regel (av mera konventionell l. ytlig natur) betraktad ss. innebärande ett hinder för l. ett tvång på konstens frihet; stundom närmande sig l. övergående i bet.: regeltvång. Reglor äro intet annat än döda tyngder på et lefvande snille. Wallenberg (SVS) 1: 198 (1771). Haf ögat på natur'n! Sjelfständig i sin gång, / Hon hatar reglans nyck och etikettens tvång. Wallin Vitt. 1: 18 (1805). Ur naturens bröst / Ljuder sångens röst / Utan reglors tvång. Sätherberg Dikt. 1: 89 (1862).
κ) om (självvald) princip som ngn gör till l. har som vana att följa i sitt levnadssätt l. i ngt visst avseende; stundom (närmande sig l. övergående i 2 o.) övergående i bet.: vana l. slentrian; särsk. i sådana uttr. som göra ngt till (en) regel l. ta(ga) ngt som l. för regel (för sig l. sitt handlingssätt o. d.) l. ha ngt till (äv. för) regel (förr äv. hava ngt för en fast regel) l. bli (en) regel för ngn, äv. göra sig ngt till (en) regel (för ngt). Polhem Bet. 1: 19 (1721: hafva för en fast Regel, at). Svärdet blankt, ögonen tiltryckta, och så störtad i tjockaste hopen, det är vid alla faror min regel. Eurén Kotzebue Cora 11 (1794). Konungen af Sverige (hade) gjort sig till en regel för kriget, att (osv.). Ekelund 1FädH II. 1: 152 (1830). Redan Geijer hade tillåtit sig ett och annat försök .. (i användande av arkaiserande språk), de andre (göterna) gjorde det nästan till regel för sig. Sturzen-Becker 1: 46 (1845, 1861). Vi ha till regel att nyttja så lågt läge som någon annan koralboksutgivare har tillåtit sig. Wulff Koralb. 15 (1912). Ta för regel att (osv.). Östergren (1935). Det har blivit [en] regel för honom att komma för sent. Harlock (1944). jfr (†): Then gambla reglan, at hon hafuer låtit settia för 15 åhr sedan itt faat ofuan för stugudören på taket .. middsomars och Pedersmessonatten at dag skulle falla vthi och wara got åt boskap, är passerat för och sedan har ho[n] aldrigh mehr brukat. Murenius AV 232 (1651); jfr huvudmomentet.
λ) [jfr a] (†) om samling av förhållningsregler l. föreskrifter o. d. (jfr α α', β, γ); äv. i utvidgad anv., om berättelse l. fabel o. d. med sedelärande innebörd (l. om samling av sådana berättelser); äv. i uttr. regel till ngt, fabel l. tänkespråk o. d. som bringar en att tänka på l. inse ngt. Will tu gode Läsare gifua på acht, / Hwadh i thenne Lisle Regla bliffuer sagdt, / Tå är heruthinnan .. / .. tilkenna giffuit / Hwru hwar och en som Hwsfader är / Må föra sidt Leffwerne i werlden här. Aschaneus HwsRegl. 3 (1614). Hvad höf's mig mera till min dödlighet nå'n Regla? / Jag kan re'n döden i min egen skugge spegla. Frese AndelD 81 (1726). Dens. Sedel. A 1 b (1726). jfr: Een lithen hws regla. Aschaneus (1614; boktitel). — jfr KVINNFOLKS-REGEL.
2) sats som uttrycker ett förhållande som har l. antas ha mer l. mindre allmän giltighet; sats som uttrycker ett fenomens konstanta (naturnödvändiga) inträffande l. sätt att förlöpa under vissa givna omständigheter, lag (se LAG, sbst.1 5); sats som anger ngt som (enligt iakttagelse l. erfarenhet) äger giltighet för ett flertal olika fall o. som sålunda utgör det vanliga l. normala; äv. om vad som (enligt en sådan sats) är ett förhållande med mer l. mindre allmän giltighet l. utgör det vanliga l. normala. Regel l. regler för (förr äv. av) ngt, som ange(r) hur ngt sker l. förlöper o. d. Regel l. regler om ngt, beträffande ngt. Den givna regeln håller streck. Den uppställda regeln har visat sig vara oriktig l. falsk l. ofullständig. Gyllene regeln (fys.), se detta uttr. β under GYLLENE, adj. 2 b. Mot (förr äv. utom) regeln, mot vanligheten. Fallet avviker l. utgör en avvikelse från regeln. Ingen regel utan undantag; äv. till 1 b. Undantaget bekräftar (l. undantagen bekräfta) regeln; äv. till 1 b; jfr BEKRÄFTA 3 c. Thet är een Regula: Pugnantia sunt circa idem. Thet är rett twetaal, när en säger Ja och Ney til samma saak. LPetri Kyrkiost. 22 b (1566). Emedan allgemene Reglen, det nogsamt betygar, at så länge utgiften öfwergår inkomsten, står intet annat at förmoda, än gäld. HC11H 10: 172 (1680). Reglorne af Ljusbrytningen. VetAH 1760, s. 80. Det är en nästan allmän och ständig regla, at Alkslägtet lägger et enda ägg. Därs. 1788, s. 209. Inga händelser upphäfva naturlagarne, men väl händer det, att de upphäfva reglor, dem vi ur vår erfarenhet uppgjort och med de verkliga naturlagarne förvexlat. Wikner Mater. 82 (1870). (Sv.) Utom regeln .. (lat.) præter solitum. Cavallin (1876). Regeln är att naturvetenskapliga institutioner (vid Lunds universitet) byggs nya, medan humanisterna får överta dem som tekniken vuxit ifrån. DN(B) 1953, nr 267, s. 18. — jfr BONDE-, GRUND-, HELTALS-, HUVUD-, KARDINAL-, OLÖSLIGHETS-, SIM-REGEL m. fl. — särsk.
a) i sht språkv. sats som uttrycker ett språkligt förhållande som har l. antas ha mer l. mindre allmän giltighet; sats som fastställer ngt ss. en normal språklig företeelse; sats som fastställer (det normala) förloppet av en språklig utveckling under vissa givna omständigheter (jfr LAG, sbst.1 5 b); äv. om ngt som (enl. en sådan sats) är ett språkligt förhållande l. utvecklingsförlopp med mer l. mindre allmän giltighet; stundom svårt att skilja från 1 b η. Regeln att feminina substantiv på -a i svenskan ha pluralis på -or. Effter alle lärde män nu gilla .. Grammaticam Philippi Melanchtonis, ther thessa (grammatikaliska) Reglor korteliga och med skön clar exempel .. warda föregiffna, må (osv.). LPetri KO 86 b (1571); jfr 1 b η. Thesse fölliande Regler (om ordens kvantitet äro) at ackta. 1. .. Alle the Stafwelser som långsamligen, och medh en hwasz eller högh Thon vthsäyas, the äre långe. Arvidi 28 (1651). E behåller sitt egna ljud i början af stafvelsen, t. ex. eder. .. Detta torde kunna anses som en regla, efter den håller stånd i alla slika ord. Sahtstedt CritSaml. 269 (1759). Reglorna för ett enskilt Språk måste hämtas ur sjelfva Språket. Moberg Gr. 10 (1815). En språklig regel är god, om den anger och klart kännetecknar en mönstergrupp. Beckman SvSpr. 14 (1904). Hesselman HuvudlNordSpråkh. 372 (1952). jfr ACCENT-, ACCENTUERINGS-, ASSIMILATIONS-, BETONINGS-, BÖJNINGS-, GENUS-, GRAMMATIK-, LJUD-, ORDBILDNINGS-, ORDFOGNINGS-, ORDFÖLJDS-, SPRÅK-, STIL-, TERMINATIONS-, UTTALS-REGEL m. fl.
b) i uttr. ngt är regel l. en genomgående o. d. regel, ngt är (genomgående osv.) det vanliga l. normala; äv. i uttr. ngt hör till regeln, ngt hör till l. är det vanliga l. normala. Det hörer till regeln, att den under syndens form gifna inre sönderslitningen .. blir föremål för den syndandes känsla. Wikner Tank. 93 (1872). Ju mindre samhällena äro, .. dess oftare måste det vädjas till vapnen; och kriget är der regel, freden undantag. Svensén Jord. 138 (1885). Hvalfvet (som tak) .. blir dock ej en genomgående regel (i de gotiska kyrkorna i Italien). Hahr ArkitH 289 (1902). Nilsson FestdVard. 66 (1925).
c) [jfr t. in der regel] i uttr. i regel(n) l. som regel (äv. såsom regel, ngn gg äv. som regeln), i sht förr äv. efter l. enligt regel(n), förr äv. till regel(n), i allmänhet, i de flesta fall, vanligen; förr äv. i uttr. i all regel, i de allra flesta fall. Då de äldre romerska lagarne, enligt regeln icke gåfvo rättskraft åt testamentariska förordnanden, .. så (osv.). Nordström Samh. 2: 132 (1840). Samtiden 1874, s. 500 (: såsom regel). Cavallin (o. Lysander) 13 (1879: i regeln). Rydberg KultFörel. 1: 36 (1884: till regeln). Ett grundvillkor för möjligheten af behofvens tillfredsställande är i all regel mänskligt arbete. EkonS 1: 4 (1891). Rydberg Nakenh. 7 (1895: till regel). PT 1906, nr 52 A, s. 3 (: efter regel). Ymer 1922, s. 136 (: som regeln). Klippningen (av fåren) sker i regel en gång om året. Fröberg Skrädd. 11 (1941). Tanken att sagorna som regel skulle ha vandrat från folk till folk. Arv 1945, s. 16.
d) (†) övergående i bet.: lärosats l. dogm; jfr 1 b. OMartini Bew. B 2 b (1604). Then Regulan måtte man behålle, at Gudz Son hafwer annammet een fulkommeligh och obråtzligh menniskeligh Natur. Carl IX Swar B 4 a (1606).
3) (†) om besvärjelse- l. trolldomsformel; jfr RÄGGLA. Matz Påwelsson wittnar .. att denna Brijta (som anklagats för lövjeri) hafwer läst gambla Reglor och stadfästat det medh gudz ordh. ÅngermDomb. 20/7 1646, fol. 1.
4) [jfr motsv. anv. i d., t. o. fr.; med tanke på menstruationens regelbundna återkommande] (numera mindre br.) i pl., förr äv. i sg.: menstruation; jfr REGLERA 11, 12. VeckoskrLäk. 4: 46 (1783; i pl.). När qvinnorna förlora sin regel äro de underkastade svåra sjukdomar. Nordforss (1805). Om ammans regler inställa sig under digifningen, så (osv.). NF 1: 635 (1875). Ha sina regler. Hammar (1936). jfr: Man skulle .. skrifva Regel-Regler. .. Men .. Regler (har) redan en annan bemärkelse, som förbjuder denna böjning (o. man skriver sålunda reglor om normer). Polyfem IV. 19: 2 (1811); jfr Dalin (1855; med pl. reglor i bet. II 1, 2, men regler i bet. II 4).
Ssgr (i allm. till II 1 b o. II 2): A: (II 1 b) REGEL-BAND. (†) bildl.: band (se band, sbst.1 4 d) l. hämsko bestående av (normerande) regler som ngn l. ngt bringas att underkasta sig (jfr regel, sbst.1 II 1 b ι); äv. i uttr. lägga regelband på ngt, lägga sådant band på ngt, vinna regelband över ngt, bringa ngt att underkasta sig det hämmande tvånget av fasta (sede)regler. Wingård 2: 23 (1819: vinner .. regelband öfver). Undervisning .. lägger regelband på ysterheten. Därs. 451 (1824). Dens. i 2SAH 19: 118 (1837). —
-BEKRÄFTANDE, p. adj. (i sht i skriftspr, mera tillf.) som bekräftar en regel l. regeln; särsk. till II 2. De regelbekräftande undantagen. Östergren (1935). —
-BESTÄMD, p. adj. (i sht i skriftspr.) bestämd av regler (l. en regel); särsk. till II 1 b, 1 b δ. BEMalmström 3: 305 (c. 1860; om konst). —
-BINDA, v., -ning (numera bl. tillf., Wieselgren SvSkL 4: 20 (1847)), -are (tillf., Östergren StilSpråkv. 15 (1908)). (i sht i skriftspr.) binda (ngt) medelst regel l. regler.
1) till II 1 b: bringa (ngt) att följa l. bringa (ngt) i överensstämmelse med l. underkasta (ngt) en regel l. regler; uppställa en regel l. regler för (ngt); normera (ngt); äv. med sakligt subj.; äv. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet., särsk.: normerande. Borg Luther 1: Anm. 8 (1753). Rydelius .. inskärpte huru vigtigt det var att omdömet fick regelbinda, icke qväfva inbildningskraften. BL 4: 40 (1838). Under Johan Gyllenborgs cancelleriat regelbundos formerna för dessa större disputationers ventilering. Weibull (o. Tegnér) LUH 1: 271 (1876). (Aristoteles') läror (ha) i detalj varit regelbindande för den franskt klassiska tragedien. Nyblom i 3SAH 8: 242 (1893). 2NF 37: 504 (1925). särsk. a) med avs. på språk(behandling) l. skrivsätt l. rättstavning o. d. (jfr regel, sbst.1 II 1 b η); stundom svårt att skilja från 2 slutet. Skrifsätten (äro) så mycket svårare att regelbinda, som ögat fordrar, hvad örat utdömmer. Schück VittA 5: 704 (i handl. fr. 1773). För svenska språkets vård och regelbindande var Sahlstedt länge verksam. 2NF 24: 355 (1916). Danell SvSpr. 1 (1927). b) (föga br.) i utvidgad anv.: gm hämning avpassa l. stadga l. reglera (ngt); anträffat bl. i pass. med saklig agent. Arterernas fortskyndande kraft dämpas och regelbindes af venernas tröghet. Kræmer Span. 112 (1860; i bild).
2) till II 2: finna l. uppställa en regel l. regler för (ngt); inordna (ngt) under en regel l. regler. Huru de irrsame Cometerne skola kunna regelbindas i sina gångar och återkomster. Vallerius PVetA 1744, s. 19. Wirsén Sång. 275 (1884). särsk. (i sht språkv.) i fråga om uppställande av språkliga regler (jfr regel, sbst.1 II 2 a); äv. i uttr. låta regelbinda sig vid ngt, på ett regelmässigt sätt låta inordna sig i ngt; ofta svårt att skilja från 1 a. Sahlstedt FörsSvGr. 59 (1747). Sådana Verber, som .. ej låta regelbinda sig vid någon viss Konjugation, utan närma sig än till en, än till en annan. Moberg Gr. 237 (1815). Talets tempo .. är .. beroende på .. omständigheter, som ej lätt kunna regelbindas och därför ej grammatiskt beskrivas. Danell SvLjudl. 38 (1911). —
(II 1 b) -BROTT. brott (se d. o. II) mot (gällande) regel l. regler; särsk. (sport.) till II 1 b ζ. IdrBl. 1935, nr 55, s. 12. —
-BUNDEN, se d. o. —
-BUNDIG. [sannol. ombildning av regelbunden med anslutning till ord på -ig (o. utgående från n. sg.); jfr äv. bundig] (†) regelbunden.
Avledn.: regelbundighet, r. l. f. (†) till -bundig 1: regelbundenhet. SvMerc. 3: 913 (1758; klandrat ss. nybildning Därs. IV. 1: 55). Walcke MbDansk. 6 (1782). —
-DOKTRIN. (i sht i fackspr., mera tillf.) regellära; särsk. till II 1 b δ. Blanck NordRenäss. 262 (1911). —
-FALL. (mera tillf.)
1) till II 1 b, 2: fall som följer regel(n) l. regler(na); motsatt: undantagsfall. Kallenberg CivPr. 1: 1072 (1924).
2) till II 1 b (ζ): fall som är föremål för l. betraktas med hänsyn till regeltolkning. IdrBl. 1935, nr 150, s. 7. —
-FAST, adj.1 (adj.2 se sp. 738). [jfr dan. o. nor. regelfast] (i sht i skriftspr., numera mindre br.) som utmärkes av l. följer fasta regler; regelbunden (se d. o. 1—3). Spegel ÖPar. 22 (1705). Östergren (1935). —
(II 1 b β) -FOLK. (†) koll., om personer tillhörande andliga ordnar, ordensfolk. En ny Orden af Regelfolk. Bäckström Benzelius 357 (1734). —
-FORMULERING. äv. konkret(are); särsk. till II 1 b η, 2 a. Andra grammatikors regelformuleringar. TSvLärov. 1944, s. 252. —
(II 1 b, II 1 b ι) -FRI. [jfr d. regelfri] (numera bl. ngn gg tillf.) fri från (bindande l. tyngande) regler. Kellgren (SVS) 1: 182 (1777). (Fantasiens) regelfria beräkningar. Snellman Gift. 2—3: 65 (1842). —
-FYLLD, p. adj. (mera tillf.) fylld av regler, innehållande en mängd regler; särsk. till II 1 b η, 2 a. De gamla språken med deras regel-fyllda Grammatikor. Broocman TyUnd. 1: 81 (1807). —
-FÄSTA, -ning. (i sht i skriftspr.) fastställa regler (l. en regel) för (ngt); fastställa l. stadga (ngt) gm regler; särsk. i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet. 2NF 4: 292 (1905; i p. pf.). —
-GIVANDE, p. adj. (i skriftspr., mera tillf.) som ger regler (för ngt). Ljunggren Est. 1: 41 (1856). —
(II 2) -KONST. (†) algebra. Regelkonsten (i margen: Algebra) lärer at opfinna almenna reglor i alt thet som har någon genlikhet, likhet, skapnad eller tahl. Swedenborg Reg. 7 (1718). Mört Weidler Y 2 a (1727). —
-LÄRA, r. l. f. (mera tillf.) lära om regler; särsk. till II 1 b δ. En klassicistisk regellära. Josephson Tessin 1: 45 (1930). —
-LÄSANDE, n. i sht pedag. läsande (se läsa, v.3 1 e) av regler; särsk. till II 1 b η, 2 a. Det grammatiska regelläsandet. Lundström LPGothus 1—2: 222 (1893). —
1) till II 1 b: som icke följer några regler l. som icke har några regler att följa; obunden av (alla) regler; stundom: formlös (se d. o. 2); särsk. med tanke på vetenskapliga l. konstnärliga l. estetiska regler (jfr regel, sbst.1 II 1 b δ) l. regler för språkbehandling l. rättstavning o. d. (jfr regel, sbst.1 II 1 b η); stundom svårt att skilja från 2. I vårt Svenske språk finnes af forne tider näppeligen en (grammatisk lärobok), så at vårt språk har blifvet helt regellöst och lika såsom en igengrod åker. Salberg Gr. 7 (1696). Regellösa fantaseringar i musiken. Hammarsköld KonstH 198 (1817). Att Milton med sitt sublima snille, i ett visst afseende, är den regellösaste af alla skalder. Tegnér (WB) 3: 234 (1819). (Rudbecks) något regellösa sätt att taga saker i allmänhet .. stämde ej rätt med den .. blick för formen, som ett lagarbete fordrar. Annerstedt Rudbeck Bref ccxxxii (1905). särsk. med jämförelsevis starkt klandrande innebörd: oordentlig (se d. o. 6 b) l. tygellös l. lösaktig o. d.; särsk. om liv l. levnadssätt o. d. Lindfors (1824). Kullberg Domaren 213 (1842). Kvinnor .., vilkas hela typ .. påtagligt gör dem ägnade för ett regellöst liv. Essen-Möller KvinnlUnderl. 178 (1932). Regellösa våldsgärningar, utsvävningar. Östergren (1935).
2) till II 2: som icke följer ngn regel l. ngra regler l. som det icke finns (l. upptäckts) ngra regler för; utan (skönjbar) regel; stundom: slumpmässig; stundom svårt att skilja från 1. Hvad är då vårt lif? Är det blott ett regellöst spel för tillfälligheterna? Wallin Rel. 3: 279 (1828, 1831); jfr 1. Förändringarne inom träden äro för regellöse för att kunna härledas från en uniform orsak. Agardh Bot. 2: 180 (1832). Geniernas skenbart regellösa uppkomst. Hofsten Ärftl. 2: 315 (1931). särsk. med tanke på språkliga regler (se regel, sbst.1 II 2 a): som saknar (skönjbar) regel l. (skönjbara) regler; förr äv. i speciellare anv., om verb l. böjningssätt o. d.: oregelbunden. I alla språk finnas regellöse (anomala) tidord. Hof Skrifs. 88 (1753). Wisén i 3SAH 4: 217 (1889). —
-LÖSHET~20 l. ~02. [till -lös; jfr t. regellosigkeit] egenskapen att vara regellös; äv. konkretare, om ngt regellöst. Möller (1790, 1807).
1) till -lös 1, 1 slutet. LittT 1796, s. 369. Samma regellöshet, upplösning och lättsinne, som herrskade i Lidners uppförande, återfann man äfven i hans charakter. Hammarsköld SvVitt. 2: 95 (1819). (P. Wieselgrens) vältalighet hade romantikens prakt och regellöshet över sig. SvFolket 8: 69 (1939).
2) till -lös 2. At .. (trädgårdsmästaren vid trädgårdsanläggning) efterapar naturens regellöshet. LittT 1796, s. 369; jfr 1. Sandler Siffr. 5 (1928). särsk. till -lös 2 slutet; förr äv. i speciellare anv.: anomali (se d. o. b), oregelbundenhet. Hof Skrifs. 143 (1753). (Ett språks) oliklighet eller regellöshet (anomalia) är en i Språket genom bruket antagen stridighet, vid åtskilliga ord, emot likformigheten. Dens. PhilosGr. 5 (1782). PedT 1943, s. 166.
Ssg: regellöshets-princip. (mera tillf.) till -löshet 2: princip innebärande att ngt är regellöst. Bergstrand Astr. 610 (1925). —
(II 1 b) -MAN, m. (regel- 1769. regels- 1678, 1703) (†) eg.: man som håller på l. lever (l. håller andra till att leva) efter (vissa) regler; anträffat bl. dels om kanonikus, dels använt ss. signatur l. namn under (fingerat) brev. Dijkman AntEccl. 254 (1678, 1703; om kanonikus). Posten 1769, s. 564 (under brev). —
1) till II 1 b: som är i överensstämmelse med en regel l. regler (i sht allmänt vedertagna regler); regelbunden (se d. o. 1); ordnad; äv. med tanke på vetenskapliga l. konstnärliga l. estetiska regler (jfr regel, sbst.1 II 1 b δ) l. regler för språkbehandling l. rättstavning o. d. (jfr regel, sbst.1 II 1 b η); regelbunden (se d. o. 1 b, c) l. likformig o. d.; äv.: regelrätt (se d. o. 3) l. formlig l. riktig; stundom äv.: som har karaktär av regel l. regler; stundom svårt att skilja från 2. Kellgren (SVS) 5: 190 (1789). Dessa grundsatser synas hafva varit de egenteligen regelmässiga uti den skandinaviska .. arfsrätten. Nordström Samh. 2: 219 (1840). Ryssarnes återtåg försiggår långsamt, men regelmässigt. ÖgCorr. 1854, nr 71, s. 2. Wikner Lifsfr. 1: 35 (1865; om person). Anses en regelmässig belägring af nöden, skall den utföras med all .. kraft. TjReglArm. 1867, 4: 208. DN(A) 1933, nr 284, s. 1.
2) till II 2: regelbunden (se d. o. 2); särsk.: som representerar det normala l. vanliga; ordinär; normal l. typisk; stundom svårt att skilja dels från 1, dels från 3. (Sv.) Regelmässig rörelse .. (dvs.) Taktmässig r(örelse) .. (Fr.) Mouvement cadencé. Nordforss (1805); jfr 3. SC 1: 620 (1820). Flera (sjukdomar) hafva ett regelmessigt förlopp och ett något så när lika utvecklingssätt. Dessa sistnämnde hafva derföre fått namnet regelmessiga (typiska) sjukdomar. Lundberg HusdjSj. 5 (1868). En treskeppig tunnhvälfd kyrka med en .. fasad med tvenne torn, hvilka nu bli regelmässiga för dylika tempel. Hahr ArkitH 428 (1902). 2NatLiv 511 (1931). särsk. (i sht språkv.) = regelbunden 2 slutet. BerRevElLärov. 1843, Bil. L, s. 4.
3) [jfr 1, 2] = regelbunden 3; äv. ss. adv., = regelbunden 3 a. Underrättelser, hvilka regelmessigt kommo prinsen tillhanda. MinnSvNH 7: 111 (1855). Regelmessigt till åtskilliga hamnar i Brasilien afgående första klassens segelfartyg. AB 1869, nr 127, s. 4. (Sv.) Regelmessiga tider (lat.) certa tempora. Cavallin (1876). Att regelmässig användning av svenska stenkol ägt rum. SFS 1933, s. 860.
4) [jfr 1, 2] = regelbunden 4; särsk. = regelbunden 4 b. Bremer Grann. 2: 123 (1837). Ett äldre fruntimmer, med .. söderländskt regelmessiga drag. Mellin Nov. 3: 340 (1848, 1867). jfr: Ett skönt föremål kallas regelmässigt, när förståndet iakttar en regel, hvarefter det mångfaldiga deruti är förenadt. Tegnér FilosEstetSkr. 255 (1808); jfr 1, 2.
Avledn.: regelmässighet, r. l. f. [jfr t. regelmässigkeit] egenskapen att vara regelmässig; äv. konkretare, om ngt regelmässigt. Nordforss (1805). särsk.
2) till -mässig 2; stundom: likformighet; äv. (i sht språkv.) till -mässig 2 slutet. Schiller SvSpr. 6 (1859). Smith OrgKemi 61 (1938; konkretare). I fråga om regelmässighet i färgton .. kunna de bästa tjärfärgämnena ej överträffas av några andra färger. Bolin KemVerkst. 103 (1942).
(II 1 b) -MÄTIG. (†) regelmässig (se d. o. 1); regelrätt (se d. o. 1). Wärnskiöld Fortif. B 1 b (1673). Täubel Boktr. 1: 176 (1823). jfr oregelmätig.
(II 1 b δ) -ORTODOXI. (mera tillf.) ortodox (se d. o. 3) lära l. åskådning om regler (för skönlitteratur). Den franska regelortodoxien. Lamm UpplRom. 1: 30 (1918). —
(II 1 b) -PEDANTERI. pedanteri i fråga om (följande av) regler. Fröding Eftersk. 2: 130 (1894, 1910). —
-PLUGG, n. (vard.) = -pluggande; särsk. till II 1 b η, 2 a. Schück (o. Warburg) LittH 1: 195 (1896). —
-RIKTIG. [jfr d. regelrigtig] (numera bl. mera tillf.) regelrätt (se d. o. 1, 2). NF 1: 414 (1875). Rydberg 9: 282 (1895).
Avledn.: regelriktighet, r. l. f. (numera bl. mera tillf.) egenskapen att vara regelrätt (se d. o. 1, 2), regelrätthet. BEMalmström 7: 382 (1845). —
-RÄT. (Anm. Formen -rätt ss. n. sg. obest. l. adv., vilken kan hänföras såväl till -rät som till -rätt, men som sannol. oftast är att hänföra till -rätt, behandlas nedan under -rätt) (numera föga br.) regelrätt. Lind (1749; under regel-mässig).
1) = -rätt 1. Förvaltningens regelräta gång. ÖgCorr. 1854, nr 78, s. 2. Hon är för regelrät, förstår ni. James FruDeM 46 (1893).
3) = -rätt 3. En regelrät vackert-väderstorm yrde i väg högt över dem. PojkJulb. 1934, s. 82; jfr 2.
4) = -rätt 4. Ty ungdomsglädjen hölls i ögonsikt / av stadens regelräta fönsterrader. Österling Idyll. 45 (1917); jfr 1.
Avledn.: regelräthet, r. l. f. (numera föga br.) regelrätthet; särsk. till -rät 1. SvBL 5: 268 (1864). —
1) till II 1 b: som är (helt) i överensstämmelse med en regel l. regler (i sht allmänt vedertagna regler), (strängt) regelmässig (se d. o. 1); korrekt (se d. o. 2); äv. med tanke på vetenskapliga l. konstnärliga l. estetiska regler (jfr regel, sbst.1 II 1 b δ) l. regler för språkbehandling l. rättstavning o. d. (jfr regel, sbst.1 II 1 b η); stundom äv. om person: som strängt följer regler (särsk. reglerna för vad som gäller ss. riktigt l. tillbörligt l. passande o. d.); korrekt (se d. o. 3). Wårt förnuft går minst i motgång regel-rätt. Brenner Dikt. 1: 136 (1698, 1713); jfr -rät anm. Man .. märkte på denna Sångerska, det hennes första uppfostran ej varit den regelrättaste. PoetK 1818, Föret. 2: XLII. En ganska regelrätt, fast släpande versification. Hammarsköld SvVitt. 1: 380 (1818). (Kamraterna) voro alla regelrätta och förkrympta, tyckte han. Strindberg TjqvS 2: 4 (1886). Söderblom var inte så rädd för att bryta av mot det regelrätta. HågkLivsintr. 15: 233 (1934).
2) till II 2: som är (helt) i överensstämmelse med en regel l. regler; stundom: som representerar det normala l. vanliga, normal l. typisk; (strängt) regelmässig (se d. o. 2); äv. (i sht språkv.) med tanke på språkliga regler (jfr regel, sbst.1 II 2 a), om böjningssätt, ljudutveckling o. d. (Verbet) Tycka går nu (med hänsyn till böjningen) regelrätt. Rydqvist SSL 1: 73 (1850); jfr -rät anm. Den regelrätta gången för en lycklig sårläkning. Odenius 2Celsus 315 (1906). jfr oregelrätt. särsk. (†) om konjugation: regelbunden (se d. o. 2 slutet). Giese Sprachm. 1—3: 204 (1730).
3) [jfr 1, 2] som sker l. utföres med iakttagande av (alla) vederbörliga former (l. formaliteter) l. efter konstens alla regler; ofta allmännare: formlig (se d. o. 3) l. riktig l. värklig, som gör skäl för namnet; stundom äv. med personligt huvudord: riktig l. värklig o. d.; äv. ss. adv.: formligen l. riktigt l. värkligt o. d. Vanligen får man, om man önskar besked om vad som skall förehas på ett regelrätt kvartal, söka av artiklarna (för gesällskap) leta ut detta. Ambrosiani SvSkråämb. 26 (1920); jfr -rät anm. De gamla kastanjerna (på Stora torg i Kristianstad), som av stadens myndigheter uppvaktades med en regelrätt serenad, när de fyllde 300 år. Böök ResSv. 48 (1924). Jonas .. började en regelrätt flirt med alla de gamla knepen. Siwertz JoDr. 378 (1928). Kyrkan (måste) inför den hotande turkfaran .. utlysa korståg. Regelrätt ”augustinska” toner ljödo därvid. KyrkohÅ 1933, s. 29; jfr -rät anm. Han är en regelrätt skurk. Harlock (1944).
4) [jfr 1, 2] (mera tillf.) regelbunden (se d. o. 4). Snörräta och breda gator och hus med många och regelrätt satta fönsterrader. Rydberg RomD 136 (1874, 1877); jfr -rät anm. En ståtlig, regelrätt park. James FruDeM 1 (1893).
(II 1 b) -SKAPANDE, p. adj. (mera tillf.) som skapar regler. Kants .. lära om geniet såsom icke bundet av regler men självt regelskapande. Ahlberg FilH 6: 42 (1928). —
(II 1 b δ) -SKÖN. (i vitter stil, tillf.) regelbundet (se regelbunden 4) l. välformat skön. Två armar sig förråda, regelsköna. Tranér Anakr. 160 (1827, 1833). —
(II 1 b, 1 b δ) -STORMANDE, n. (i vitter stil, mera tillf.) uppror mot o. nedbrytande av regler (l. regeltvång). Lamm UpplRom. 1: 36 (1918). —
-STRIDIG. [jfr d. regelstridig] (i sht i skriftspr.) som strider mot en regel l. regler; stundom: avvikande l. oregelbunden l. felaktig. Frambenens regelstridiga ställningar (hos hästen). Billing Hipp. 154 (1836). Att .. (tävlingscyklisten) under loppet gjort sig skyldig till regelstridiga saker. Upsala(A) 1928, nr 262, s. 7.
Avledn.: regelstridighet, r. l. f. (i sht i skriftspr.) —
(II 1 b) -STRÄNG, adj. [jfr d. regelstreng] (i sht i skriftspr.) kännetecknad av stränga regler; strängt regelmässig (se d. o. 1); äv. om person: som strängt följer regler. Gustaf (III) älskade de praktfulla, regelstränga ceremonierna. SvH 8: 42 (1904). (Schück o.) Warburg 2LittH 2: 309 (1912; om diktare).
-SYSTEM, sbst.1 (sbst.2 se sp. 740). (i sht i fackspr.) system av regler. CGLeopold (1812) hos Ljunggren SAHist. 2: 416 (i fråga om rättstavning). Ett konventionellt rättsligt regelsystem. Rönblom Tryckfr. 86 (1940). —
(II 1 b) -TROGEN. (mera tillf.) som troget följer en regel l. regler; jfr -sträng. Dalman ÅrsbVetA 1825, s. 396. —
-TROTS, n. (i sht i skriftspr.) trotsande av (gällande) regel l. regler; särsk. till II 1 b δ. UVTF 26: 75 (1880; om trotsande av språkliga analogiregler). (Schück o.) Warburg 2LittH 3: 399 (1913). —
-TROTSARE. (i sht i skriftspr., mera tillf.) jfr -trots; särsk. till II 1 b δ. Lamm UpplRom. 1: 37 (1918). —
(II 1 b) -TVÅNG. [jfr t. regelzwang] tvång som pålägges ngt l. ngn gm fordran att strikt följa en regel l. regler; sträng bundenhet av regler (som hindra ngts l. ngns frihet); särsk. till II 1 b δ, med tanke på regler för (utövande av) konst (i sht diktkonst); jfr regel, sbst.1 II 1 b ι. Hvarje original-snille (har) beständigt förklarat uppenbart krig mot allt regeltvång. Polyfem III. 17: 3 (1811). (Zigenarlivets) frihet från allt, hvad vi lärt känna som regeltvång. (Cavallin o.) Lysander 250 (1875). Det franskklassiska dramat och dess regeltvång. PedT 1905, s. 12. —
-VIDRIG. [jfr t. regelwidrig] (i sht i skriftspr.) regelstridig; särsk. till II 2: onormal. VerdS 88—89: 35 (1900).
Avledn.: regelvidrighet, r. l. f. (i sht i skriftspr.) —
B (†): REGELS-MAN, se A.
Spoiler title
Spoiler content