VANKLA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[liksom d. vankle av t. wankeln, avledn. av wankel (se VANKEL); möjl. delvis med anslutning till VACKLA]
(†) om person: vara l. bli l. visa sig osäker l. obeslutsam l. vankelmodig, vackla (se d. o. 2 a); äv. om ngt sakligt: vara l. bli ostadig l. osäker. På det han Ryssen (som då hade begynt at wanckla) måtte .. bedåra (osv.). Gustaf II Adolf 133 (1616). Rådhet mente, att man skulle simpliciter blifva vidh fredzslutet och, efter Danmark vanklar med alliancen .. låta dhen heller studssa. RP 18: 49 (1658). Skulle min tro wanckla .. så wet jag, o Jesu, at Tu .. beder för mig. Swedberg Dödst. 137 (1711). De .. följande åren, då prisen (på spannmål) woro wanklande och ostadige. Fennia XVI. 3: 74 (1761).
