VELIG ve3lig2, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[jfr sv. dial. velig, till det ord som föreligger i fvn., nyisl. veill, skröplig, klen, svag (nor. nn. veil, fär. veilur), avledn. av HEL, adj., medelst det prefix av ovisst ursprung som äv. föreligger i VESÄLL. — Jfr VELA, v.1, VELING, sbst.1]
om person: obeslutsam l. villrådig l. viljelös (äv. i överförd anv.); förr äv.: som lider av (lättare) psykisk utvecklingsstörning, mentalt l. intelligensmässigt svag l. oredig. LoW (1889). (En man) har under en följd af år haft .. inackorderingar .. En velig pojke slog sig till döds och för ett par år sedan dogo under en kort tid flere ålderstigna hjon. AB 24/2 1893, s. 3. En karl skulle ha gjort sig till åtlöje, om han berättat sagor, han skulle ansetts som dum och velig. FoF 1937, s. 150. Är man velig och inte kan bestämma sig så väljer man oftast vitt, åtminstone när det gäller inredning. GbgP 16/3 1996, s. 30. Resolutionen (om fred i södra Sudan) fick genast kritik för att vara svag och velig. GbgP 20/11 2004, s. 29.
Avledn.: VELIGHET, r. egenskapen l. förhållandet att vara velig, särsk.: obeslutsamhet. LoW (1911). Radions velighet gentemot kommunisterna har blivit en visa i landet. GbgMP 13/12 1949, s. 4. Några vacklande minuter finns där en velighet om vi ska stanna kvar (i Paris), leta hotell och ge staden lite tid. DN 1/7 2007, s. A25.
SAOB
