[jfr fr. villanelle; av it. villanella, till villano, lantlig, bondsk, till villa, lantgård, lanthus (se VILLA, sbst.3)]
1) mus. om flerstämmig (dans)visa med folklig prägel o. vanl. parodiskt l. skämts. innehåll, populär i Italien under 1500-talet o. början av 1600-talet. Envallsson 339(1802). I södra Italien (uppkom) den s. k. Villanellen, hvars lätta vismelodi, vanligen förenad med dans, fann stor anklang hos folket. Bauck 1MusH 63(1862). (Orlando di Lasso har) träffat en nationell ton såväl i sina tyska lieder som i de italienska villanellerna. Valentin Musikh. 1: 132(1900).
2) litt.-vet. om diktform (med it. ursprung, etablerad i Frankrike under 1500- o. 1600-talen) vanl. bestående av 19 rader fördelade på 5 treradingar och (sist) en fyrrading, där treradingens första o. sista versrader återkommer växelvis som slutrader i resterande del av dikten. Ekbohrn(1904). Detta är en villanell. / I ett svenskt fabrikssamhälle / sitter jag på ett hotell. / Här tycks vara dans i kväll. / Stället är ett rysligt ställe. / Detta är en villanell. / Plågad av ett danskapell, / störd av en trumpetisk sälle / sitter jag på ett hotell. DN 2/4 1967, s. 10. I samlingen ”Dikter för ett barn i vår tid” från 1956 har Göran Printz-Påhlson en metaromantisk villanella som vrider sig kring barndomens närvaro i den vuxnes blick. SvD 18/1 2012, Kultur s. 8.
SAOB
