VITALIST vit1alis4t, m.//ig.; best. -en; pl. -er.
(i fackspr.) anhängare av l. företrädare för vitalismen. AB 28/5 1868, s. 3. Inom naturfilosofien bekämpar han teorien om det naturliga urvalet som den väsentliga utvecklingsorsaken och antar som utpräglad vitalist ändamålsorsaker, hvilka .. leda de organiska varelsernas utveckling. 2NF 22: 1292 (1915). Vitalister är ett gruppnamn, som börjat användas om en del yngre författare med det gemensamma draget att de skildra livet som ”vital upplevelse i tecknet av kroppsliga drifter”. SvD(B) 22/11 1944, s. 8. Vitalisten Kekkonen ville aldrig komma nära dödens väntrum. Hufvudstadsbl. 13/2 2005, s. 18.
Avledn.: VITALISTISK, adj. som utmärker l. kännetecknar l. avser vitalism l. vitalister; särsk.: som har den speciella karaktär som är utmärkande för den konst l. litteratur som skapas av vitalister. Tholander Ordl. (1872). (Schelling) sökte ej som naturforskare ge en mekanisk orsaksförklaring af naturföreteelserna, utan en teleologisk och vitalistisk värdesättning af dem. 2NF 24: 1006 (1916). (Förf. E. M.) Forsters berättelse är vitalistisk, den tror på kroppen, sexualiteten och att fly samhället och religionen. Arbetarbl. 20/2 2014, s. 22.
