VULGARISM vul1garis4m, äv. VULGÄRISM vul1gæris4m, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(vulgarism 1851 osv. vulgärism 1880 osv.)
Etymologi
[jfr t. vulgarismus, eng. vulgarism; av fr. vulgarisme, till vulgaire (se VULGÄR)]
förhållandet l. handlingen att vara vulgär l. bete sig vulgärt (se VULGÄR 2); äv. (o. i sht) konkret(are), om vulgärt uttryck(ssätt); jfr VULGARITET. Föraktligt anses bruket af örringar hos manspersoner, och såsom höjden av vulgarism: pekfingrets utstyrsel med en stor sigillring. AB 3/6 1851, s. 2. Högtidligt litterärt språk kryddadt med vulgarismer och moderna slanguttryck. PedT 1899, s. 196. Det vimlade av det slags vulgarismer som .. ingår som givna och expressiva uttrycksdelar i det enklare vardagsspråket. NDag 1948, nr 282, s. 7. Ett land där vulgarismen, okunnigheten inför konstens och livets värden drivits så långt att själva ordet .. blivit ett begrepp på många företeelser i Sverige. SvD 9/1 1972, s. 9. De flesta uppfattar svordomar och vulgarismer, i synnerhet i rubriker, som fattigt språk och en sjangsering. Sydsv. 15/10 2015, s. A32.
