VURMIG vur3mig2, adj. -are.
(numera bl. tillf.) som visar l. hyser (ett starkt l. överdrivet) intresse för l. (stark) längtan efter ngt; manisk; äv.: förvirrad l. grubblande o. d.; äv. i överförd anv., om ngt sakligt; jfr VURM-STUCKEN. Lind (1749). Man sade till och med att han var litet vurmig efter det myckna läsandet. Strindberg Fjerd. 83 (1877). Stackars gubbe, hvad du är dum med dina vurmiga idéer! Lundquist Daudet Niv. 18 (1890). Lite vurmigt intresserad för konst, litteratur och musik och okritisk samlare. Hellberg FrödingM 23 (1925). Han är ju lite vurmig, men riktigt sinnesrubbad är han väl inte? Kernell UtfGrönGob. 57 (1942). Jag är nog .. ganska vurmig och har lätt för att bli uppslukad och går med hull och hår in för det jag gör. ÖstersundP 4/1 2005, s. 10.
Avledn.: VURMIGHET, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara vurmig; särsk. liktydigt med: förvirring; i sht förr äv.: sinnesförvirring l. galenskap. Weste (1807). (Till galenskap räknas) Vurmighet, en sjukdom hos förnuftet, när detta .. tror sig genom åskådning eller slutsatser hafva funnit allmänna principer, hvilkas oförenlighet med erfarenheten det icke inser. Ekman Jakob 59 (1822). Bizarra original, med förskruvade och förkonstlade maner och vurmighet i tankegången. OoB 1932, s. 166. Hans teorier har inget inbördes sammanhang, de är uttryck för allmän vurmighet. SArvidson hos Thorild (SVS) 12: 221 (1984).
SAOB
