VELAR vela4r, adj. o. sbst.; ss. adj. med adv. -T; ss. sbst. r.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(velar 1898 osv. velär 1888 (ss. adj.))
Etymologi
[jfr t., eng. velar, fr. vélaire, adj.; av lat. velaris, avledn. av velum (se VELUM)]
språkv.
I. adj., om språkljud l. artikulation(släge) o. d.: som frambringas l. åstadkoms gm att tungryggen höjs mot l. vidrör mjuka gommen, post-palatal. Verd. 1888, s. 67. Det finska l-et är .. vad fonetikern kallar velart, d. v. s. det bildas med tungans bakre del höjd mot bakre delen av munhålan, där velum, gomseglet ligger. Västerb. 1941, s. 153.jfr LABIO-VELAR.
II. sbst.: velart språkljud, särsk. (o. i sht): velar konsonant, post-palatal. Brate SvSpr. 6(1898). Främre velarer bildas med tungryggen artikulerande .. mot främsta delen av gomseglet. Danell SvLjudl. 25(1911). jfr LABIO-VELAR.
Avledn.: VELARISERA, v. -ing. språkv. till I, II, med avs. på (artikulation av) språkljud: uttala med velart artikulationsläge l. förändra i riktning mot en velar. Noreen VS 1: 398(1905). Ljud som likna det slaviska l-et förekomma .. mer eller mindre utpräglat – i engelskan. Ordet well t. ex. uttalas oftast starkt velariserat. Västerb. 1941, s. 153.
SAOB
