SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1980  
-SNILD, r. l. f.?; l. -SNILDE, n.; best. -et; pl. -en (Broman Glys. 3: 233 (c. 1730), Dens. Gl. (1736)); l. -SNILLE, n.; best. = (Broman Glys. 1: 16 (c. 1730)).
Ordformer
(-snild 1664 (: målsnild)1815 (: målsnild). -snilde 1716 (: målsnilde)1731 (: måhlsnilde). -snille c. 1730 (: målsnille)c. 1755 (: Målsnille))
Etymologi
[av fvn. snild, duglighet, vältalighet, avledn. av roten i SNILLE, resp. av fvn. snilli, duglighet, vältalighet (se SNILLE); formen -snilde är en kontamination av snild o. -snille. — Jfr SNILDARVERK, SNILLING]
ss. senare led i ssgr betecknande snille (se d. o. 3) l. vältalighet l. språkligt välljud l. dialekt o. d.; jfr MÅL-SNILD, -SNILLE; jfr äv.: Pindi spetzar .. / Der ymnigt Skalda-snild sägs groo och öfwerflöda. Geisler Fägnet. A 1 a (1709).
Spoiler title