publicerad: 1980
SNILLE snil3e2, förr äv. SNÄLLE, n. (JMessenius (1629) i HB 1: 156, osv.) ((†) f. OPetri 1: 320 (1528), Stiernhielm Häls. (1668)); best. -et; pl. -en; förr äv. SNILL, n., l. SNILLA, r. l. f.
Ordformer
(snelle 1661. snil c. 1630. snille 1528 osv. snälle 1675—1709, c. 1880 (rimmande med välde). -a 1551 (ss. subj.)—1705 (efter prep.). -e 1528 osv. -o 1561 (ss. obj.)—1694 (efter prep.))
Etymologi
[fsv. snille, sniälle, f. o. n., snilla, f.; jfr fvn. snilli, f., skicklighet, duglighet, fht. snellī, raskhet (mht. snelle, t. schnelle); avledn. av SNÄLL. — Jfr -SNILD, SNILSK, adj.2]
1) (gott) förstånd l. klokhet l. begåvning (se d. o. 2) l. ingenium (se d. o. 1) l. intelligens; äv. inskränktare, ss. (i sht på 1700-talet använd) beteckning på vitter (litterär) begåvning; i språkprov från 1700- o. 1800-talen ofta svårt att skilja från 3; utom i skildring av ä. förh. numera nästan bl. dels i förb. med smak (se SMAK, sbst.1 4 g), dels ss. förled i ssgr. Ther hörer .. mödha och arbete til at wara en Christeligen förste .., Och hörer ther en stoor snille och förnufft til at regera gudz almogha. OPetri 1: 320 (1528). Gudh hafwer menniskom medh snil / budit sigh ökia och wäxia till. Messenius Gust. 42 (c. 1630). (Prosten Broman begärde) at presterne i församlingarna, hwilke aldra bäst weta föräldarnes wilkor, som sända sina piltar till trivialscholan, må inråda de utfattiga, at de lemna boken, isynnerhet de af swagt snille. SynodA 1: 373 (1750). Hvad de arbeten angår, som egentligen skola utmärka snille, så bör man medge, att ej sällan sådane prof synas, både i bunden och obunden styl, som hedra sina Författare. Rudenschöld PVetA 1772, s. 17; jfr 3. En Critik öfver Critiker. Med Utkast til en Lagstiftning i Snillets Verld. Thorild (1791; boktitel). Dimitterades Henric Fogelberg, en med särdeles lyckl(igt) snille begåfvad gåsse. ÅbSvUndH 83—84: 366 (1806). I äldsta tider voro .. Konungarne .. deruti olika, att några öfvade snillet, andra kroppen. Ritterberg Sall. 6 (1832). ÖoL (1852). jfr: Man förstod (på G. III:s tid) med snille gåfvan att framalstra, författa något sjelfständigt, utan att man fäste sig synnerligen mycket vid den större eller mindre graden af denna förmåga. Ljunggren SAHist. 1: 77 (1886). — jfr BRAGDA-, PACK-, SAMTALS-SNILLE. — särsk. (†)
a) med tanken särskilt riktad på (förståndet l.) begåvningen ss. ett (latent) anlag l. en (medfödd) intellektuell förmåga l. ss. ngns (medfödda) natur; äv. ungefär liktydigt med: begåvningstyp; jfr 3 c. (Riksråden) förhoppes .. att de efter deres ytterste snille och som de sakerne hafve kunnedt förstå, skäligen rådt hafve. RA I. 3: 738 (1596). Innan thet slåt ther stånder itt trä / .. Ther siungå the nöchter gaall små, ÿ, / The siunge hwar effter sin snille. Visb. 2: 17 (c. 1600). Frihet at uti sitt anletes-swett få, enligt snille och begär, söka föda och utkomst är den ömaste och största rätt Naturen människan förlänt. Rehbinder Wederläggn. 5 (1766). För öfrigt ankommer det på Skalden at välja hvad slags digt han finner tjenligast för sit ämne och sit snille, den allegoriska, den historiska, eller den blandade. Gyllenborg Bält IX (1800). Lindfors (1824).
b) närmande sig l. övergående i bet.: förslagenhet, slughet, list(ighet); jfr c. Hund E14 463 (1605). Han haar sin Klookheet ey till någons skada vrängt, / Ey någon från sin rätt med list och snillo trängt. Lagerlöf Vitt. 57 (1683). Jesuit betyder en sådan, som under en leende och mild yta hwälfwer de största saker: med djupt snille låssar han äga enfaldighet. Nordenskjöld Oneir. 1: 91 (1783). — jfr ORMA-SNILLE.
c) svekfullt l. listigt l. slugt påhitt o. d.; jfr b. (J. III) gerna wille / han kunne medh något snille / then catholske tro införa. JMessenius (1629) i HB 1: 156. Hennes kärlek och upricktighet mot mig, war fäst på en lös grund, så at hon af arglistiga snillen låtit sig förföra. VDAkt. 1788, nr 132.
d) närmande sig bet.: påhittighet, uppfinningsrikedom. (Du, dvs. Jesus,) giör en Dåran wijs, en rådlös full med snillo. Lillienstedt Christus C 3 b (1694).
e) om (förstånd l. begåvning som tar sig uttryck i) skicklighet. The Ädle fem (dvs. de fem höga riksämbetsmännen), som här-til med stor snille / Haf' ståt til Rools, och bracht wårt Skep i lugn, och stille: / The träde könlig fram. Stiernhielm Jub. 121 (1644, 1668). Trägårds-Mästarena hafwa härtils warit de endaste, som gifwit osz Planternes ansning och häfd wid handen; Men som deras snille derutinnan intet hunnit längre, än til de vanligaste Kökskrydder och kunnigaste Blomsterwäxter ..; ty kan (osv.). VetAH 1739, s. 5. Uplästes .. Remisse .. ang. Instrumentmakare Steinholtz ansökning om understöd ... Kongl. Academien beslöt at styrka dertil .., i anseende til Steinholtz synnerligen goda snille. Fatab. 1915, s. 76 (1771).
g) ss. beteckning för poesi l. konst l. intellektuell verksamhet överhuvudtaget, i uttr. snillets döttrar, om de tre gracerna (se GRACE 2), snillets son, vetenskapsmannen, snillets söner l. folk, om den intellektuella eliten. Hvad är, som Snillets son förmår, / At sina muntra ungdoms-år / I forskningarnes natt föröda? Kellgren (SVS) 2: 88 (1781). Därs. 117 (1781: folk). Därs. 342 (1792: Söner). Bellman (BellmS) 11: 220 (1793: Döttrar).
h) i utvidgad anv., i fråga om människa: (skap)lynne l. sinne(lag) o. d.; äv. i fråga om språk: kynne l. karaktär o. d. Svarade en af konungens män, / Det gjorde han af elakt snille. SvForns. 2: 63. De flästa af .. (de tryckta isländska sagorna) äro så beskaffade, att deras .. uttolkning, sällan uttrycker Götska språkets rätta snille och must. Björner Kämp. Föret. 5 (1737). Hans anlete tillkännagaf ett ålderstiget och trefligt snille. Almqvist Mål. 54 (1840).
2) (†) = FÖRSTÅND, sbst.2 1 c. (Mannen som av Thomas beskyllts för stöld undrar) om han Thomas icke kan på något sätt wara förledder eller elliest aff sigh kommen uthi snillo och förståndh, aff sorgh, motgång och annan olycko. 2Saml. 39: 67 (i handl. fr. 1649). Maria Margareta Ihre, en from och enfallig menniskio, hwilko felade litet på fullt snille. Rhyzelius Ant. 110 (c. 1750).
3) i pregnant anv. av 1: begåvning som mycket överskrider det normala måttet, utomordentlig l. lysande l. eminent begåvning; geni (se d. o. 5); oftast om sådan begåvning på tankens, vetenskapens, litteraturens l. konsternas områden; i sht med tanke på att begåvningen kännetecknas av skapande originalitet (med intuitiv l. gm inspiration undfången helhetsuppfattning); ofta motsatt: talang; jfr 1. Ha stort, lysande, skapande snille. Äga poetiskt, matematiskt, vetenskapligt, estetiskt, mekaniskt snille. Snillets fria flykt. Ledd av sitt snilles ingivelse. Arbetet vittnar om verkligt snille. Lagerbring Skr. 75 (1750). Man äger ej snille för det man är galen. Kellgren (SVS) 2: 229 (1787; titel på dikt). (Uppfinnaren Hüblein) styrde (den av honom konstruerade ”självgående”) vagnen så våldsamt mot en mur, att ena hjulet krossades — och således gick .. det profvet af hans snille förlorat för efterverlden. Borgström ResVerml. 8 (1845). Snillet är alltid originalt, hvilket talangen icke är; snillet är nyskapande och sjelfständigt, talangen reproducerande och imitatorisk. BEMalmström 2: 312 (c. 1860). Brännvinet ger snille, / brännvinet ger tröst, när hoppet far. Fröding NDikt. 68 (1894). Strindberg, vars snille .. (Björnson) prisade. Spångberg BanbrHövd. 63 (1939). Snillet är en gåva, fliten är en dygd. Holm Ordspr. 302 (1964). — jfr HALV-, HÄRSKAR-, KONST-, KONSTNÄRS-, KRIGAR-, MÄNNISKO-, ORD-, SKALDE-, SKAP-, SKAPAR-, SPRÅK-, UPPFINNINGS-, VETENSKAPS-, ÄRKE-SNILLE m. fl. — särsk.
a) (numera föga br.) i uttr. snille att göra ngt o. d., närmande sig bet.: eminent förmåga att göra ngt osv.; jfr d. En qvickhet sådan som .. (J. J. Nervanders), en liflighet i snille att uppgöra äfven de mest fantastiska kombinationer och (osv.). Cygnæus 4: 142 (1848).
b) (mera tillf.) i uttr. ngts snille, det snille som kommer till synes i ngt. Lundegård DrMarg. 2: 22 (1906).
c) (numera bl. mera tillf.) i uttr. snille för ngt, lysande begåvning för ngt, närmande sig bet.: eminenta anlag l. förutsättningar för ngt; jfr d o. 1 a. Född med ett det mest deciderade snille för historien, läser och skrifver han (dvs. den unge C. J. L. Almqvist) beständigt. MoB 2: 231 (1806). [Den] moraliska kraften .. (framträder i heroismen) såsom inbildningskraft, snille för dygd. Höijer 3: 49 (1810). Almqvist Smar. 478 (1845).
d) (†) i uttr. snille för att göra ngt o. d., ungefär liktydigt med: eminenta förutsättningar för att göra ngt osv.; jfr a, c. GFGyllenborg Vitt. 2: 11 (1771, 1795: snille för at lyckas). Hvi äga alla ej dit hjerta, / Dit snille för at göra godt. Därs. 1: 211 (1786, 1795).
e) mer l. mindre ironiskt. Nu äro de flesta av en givmild natur utrustade med det slags snille, som låter dem få varje klokt yttrande, som de stöta på, om bakfoten. Segerstedt Spalt. 239 (1930, 1933). — jfr POJKE-SNILLE.
4) övergående till att beteckna hela den personlighet som är bärare av snillet (i bet. 3, förr äv. i bet. 1); numera bl.: person med snille (i bet. 3). Han är ett lysande snille. Hon är ett matematiskt, poetiskt, konstnärligt snille. Thomas Mann är ett av 1900-talets vittra snillen. Linné, vårt botaniska snille. Snillena står över all rang. Ett misskänt snille. Du är ett riktigt snille! (skämts.; äv. ironiskt, se slutet). Ruder Snillev. 3 (1737). Det står icke att neka .. att snillen äro af åtskilligt lynne: en del äro i början tröge, men blifwa igenom tiden qwicke, en del hafwa lätt wid studier wid en wiss ålder, men tröttna af. Annerstedt UUH Bih. 3: 310 (1744). Låtom oss .. antaga att bland .. (elementarläroverkens) 26,000 lärjungar det finnes ett eller två öfverlägsna hufvuden, verkliga snillen. Siljeström Afh. 3: 427 (1869). (Husets herre) var ett snille i spel vid sidan af informatorn och de båda systrarna. Heidenstam Skog. 167 (1893, 1904). Snillen spekulerar. RöstRadioTV 1970, nr 50, s. 59 (titel på teveprogram, där nobelpristagare diskuterar). — jfr ALLDAGS-, DIKTAR-, FÄLTHERRE-, HANTVERKS-, HÄRSKAR-, KONST-, KONSTNÄRS-, KRAFT-, KRIGAR-, KRIGS-, MUSIK-, MÅLAR-, NATUR-, ORD-, SALONGS-, SEKEL-, SEKULAR-, SKALDE-, SKÖN-, SPRÅK-, TÄNKAR-, UNIVERSAL-, UPPFINNINGS-, VÄRLDS-, ÄRKE-SNILLE m. fl. — särsk. mer l. mindre ironiskt. Vad är det för ett snille, som hittat på det! Hahnsson (1899). Skicka hit ett par av de där snillena som jagar knarklangare. Sjöwall o. Wahlöö Brandb. 97 (1969).
Ssgr: A: SNILL-FULL, se B. —
-RIK. (snill- 1787 osv. snille- 1742—1842) till 3: rik på snille, utomordentligt begåvad; genial; äv. om ngt sakligt: som röjer l. vittnar om snille; äv. [urspr. till 1, numera uppfattat ss. en mer l. mindre försvagad anv. av ovan anförda bet.] i fråga om begåvning som icke i eminent grad överstiger genomsnittet, ofta närmande sig bet.: (utomordentligt) skicklig l. fintlig l. påhittig o. d. (jfr snille 1 b, d, e). En snillrik konstnär, skald, forskare, statsman, härförare, uppfinnare. En snillrik tanke, anmärkning, uppfinning. 2RARP 13: 341 (1742; om betraktelser). Kellgren (SVS) 6: 60 (1776; om författare). Med ett snillrikt skutt han öfver stättan hoppar. Bellman (BellmS) 7: 148 (1791). Tessin, sjelf snillrik, älskade snillen. Geijer II. 5: 139 (1838). Dante, Shakspeare och andra hafva .. snillrikt bearbetat det för hand varande språket, ordnat, putsat, jemkat. Rydqvist (1855) i 3SAH LXIII. 2: 13. Hennes lilla krigslist med ”den hemliga förlofningen” hade han för längesedan genomskådat och både förlåtit och beundrat den — enkel men snillrik som den var. Söderberg AllvLek. 184 (1912). Med all rätt har ordet snillrik använts om .. (Bööks) insats i svenskt kulturliv. Johnson i 3SAH LXX. 1: 16 (1961). särsk. mer l. mindre ironiskt. HT 1915, s. 181 (1834). Det är .. / vacker väderlek i dag! / ”Mycket sannt och mycket snillrikt, / bravo, bravo, bravo, bra / högst poetiskt, sannt och snillrikt, / högst poetiskt hahaha,” / skreko alla flickorna. Fröding Guit. 19 (1891).
Avledn.: snillrikhet, r. l. f. om egenskapen att vara snillrik; äv. konkretare, om snillrikt yttrande (l. om annat utslag av denna egenskap). Bergklint MSam. 1: 87 (1781). Det var då han fick en idé, som i snillrikhet tycktes honom överträffa allt, vad han tidigare hade tänkt och utfört. Malmberg Fiskebyn 111 (1919). Arnér Finnas 223 (1961; i pl., om snillrika yttranden).
B: SNILLE-ALSTER. till 3, 4: alster (se alster, sbst.2 2 b) kännetecknat av snille l. frambragt av ett snille (äv. ironiskt); i sht om (skön)litterärt alster; förr äv. till 1, om (skön)litterärt alster i allmänhet; jfr -arbete, -foster, -verk 2. Nordenflycht QT 1745, Föret. 1. Man .. bör (icke) sysselsätta sig med at mödosamt upsöka fel i .. (Leopolds) snillealster, utan snarare (osv.). Höijer 4: 491 (1800). För att ett snillealster skall blifva omtyckt och vinna sympatier, måste det äfven hylla tidens gudar. Knorring Torp. 1: 8 (1843). IllSvOrdb. (1955; äv. ironiskt). —
(3, 4) -ANLAG~02 l. ~20. (snille- 1865 osv. snilles- 1834) anlag (se d. o. 5 b) att uppnå snille l. bli ett snille. Brinkman (o. Adlersparre) Brevväxl. 287 (1834). —
-ARBETE~020. (numera mindre br.) till 3, 4: arbete (se d. o. 11, särsk. 11 c) kännetecknat av snille l. frambragt av ett snille (äv. ironiskt); förr äv. till 1, om litterärt l. konstnärligt arbete i allmänhet; jfr -alster. Man har funnit Snille-arbeten i Auctorernes grafvar. Nordenflycht (SVS) 3: 120 (1759). Kellgren (SVS) 5: 202 (1789; ironiskt). Til Konsternas återuplifvande uti Italien i det femtonde Seculo, bidrogo i synnerhet öfverlefvorne af de Gamlas Snille-arbeten. Gyllenborg Skald. 77 (1798). Dalin (1854). —
(3) -ARISTOKRAT. (snille- 1893. snilles- 1882, 1889) (numera föga br.) intelligensaristokrat; jfr aristokrat 3, 4. Wieselgren Bild. 234 (1882, 1889). (C. A. Ehrensvärd) var i icke ringa mån en snillearistokrat. Warburg Ehrensvärd 306 (1893). —
-ART. (snille- 1737 osv. snilles- 1737) till 3: art (se d. o. 5) av snille; förr äv. till 1: art av begåvning. Ruder Snillev. 38 (1737; om art av begåvning). Beskow i 2SAH 30: 85 (1857). —
(1, 3, 4) -AVEL. (†)
2) om litterärt alster: snillealster, snillefoster; jfr avel 5 b. Sahlstedt CritTuppSag. 26 (1759). SvLittFT 1833, sp. 62. —
-BEGREPP.
(1) -BILDNING. (snille- 1828. snilles- 1844) (†) om litterär bildning (se d. o. 5 b β (α1)). Brinkman i 2SAH 13: 119 (1828). Dens. (1844) hos Wrangel BrinkmTegn. 359. —
(3, 4) -BLICK. (snille- 1836 osv. snilles- 1829) snillrik blick.
1) (numera bl. tillf.) motsv. blick, sbst.1 2 b α). (H. N. Clausen) tackade W(ieselgren) för den snilleblick han kastat in i Skandinavismens historia (gm ett föredrag). AnderssonBrevväxl. 2: 53 (1847).
2) motsv. blick, sbst.1 3 b α. (E. Bergstedt) hade mer fintlighet än snillesblick. Brinkman (o. Adlersparre) Brevväxl. 46 (1829). SvBL 10: 138 (1890). —
(3) -BLIXT. (numera bl. ngt vard.) om (plötsligt l. snabbt påkommen) snillrik idé, blixtrande infall, genialisk idé; äv. om ngt konkret som utgör resultatet av sådan idé; jfr blixt 1 a β (α', β'). SvLittFT 1837, sp. 387. Ja, vårt parti höll på att bli alldeles undanstökadt! Men då fick jag en snilleblixt! Wijkander OSam 15 (1875). Fredrek på Rannsätts snilleblixt Jänta å ja. Olsson Fröding 260 (1950). —
(3) -BLIXTRANDE, p. adj.
2) mer l. mindre bildl., om person (l. ngns ande o. d.) l. om ngt sakligt: blixtrande (se blixtra 2 b) av snille. En så egen och snilleblixtrande företeelse som Thorild. Beskow (1861) i 2SAH 48: 198. Hållande den snilleblixtrande vågskålen i sin poetiska hand, har kanske Tegnér (i Sång den 5 april 1836) rättvist .. utmätt både pris och tadel (åt den gustavianska tiden). Cygnæus 4: 336 (1872). Enfaldiga hjärtan och fromma själar, kloka huvuden och snilleblixtrande andar. Key Allsegr. 2: 42 (1924). —
(3) -BLOMSTRING. (i vitter stil) om andlig (litterär), högtstående blomstring (se blomstra III 1 b α). SvLittFT 1838, sp. 359. —
(1) -BOK. [fsv. snillebok] (†) i uttr. Salomos snillebok, om Vishetens bok (i 1541 års bibel). Swedberg Schibb. 383 (1716). —
(3) -BOREN, p. adj. (i vitter stil) född med snille; särsk. substantiverat. En snilleboren, för hvars blick en hel utveckling slår ut i blomma. Weibull (o. Tegnér) LUH 1: 194 (1876). —
-BRAGD.
2) (†) till 1 b: slugt l. listigt knep; jfr bragd 1. Astrilds Snille-bragd: Eller En beständig Älskares Lofliga och Lyckliga Älskogs-Grep. Gomez (1738; boktitel).
4) (numera bl. ålderdomligt l. arkaiserande) till 3: bragd utförd med hjälp av snille, snillrik bragd; alster av hög andlig odling, snillealster l. snillefoster o. d.; förr äv. till 1, 3, koll. l. i pl.: vittra l. lärda sysselsättningar l. bokliga konster o. d. Bort med et land, der barnetukt och snillebragd förswinner. Dalin Arg. 1: 25 (1733, 1754). Det är icke af en Snillebragd, men af 10 års seger på alla Vitterhetens fält, som Herr Kongl: Secreterarn (dvs. Leopold) vunnit (ställningen som den främste inom litteraturen i Sv.). Kellgren (SVS) 6: 216 (1789). Snillebragder, .. eröfringar inom tankens verld. Wallin Rel. 4: 285 (1837). När någon snillebragd berättas om en konung, så blir den gemenligen Karl den Tolfte tillskrifwen. Afzelius Sag. IX. 2: 100 (1860). Din (dvs. Heidenstams) svenska sång om fädrens hjältehåg, / och snillebragder, korståg, segertåg, / är Svenskar kär. Wulff Rytm. 54 (1909, 1915). särsk.
a) med syftning på Svenska akademiens valspråk (se smak, sbst.1 4 g). (Sv. akademien har) til verket sig begifvit, / .. At bygga Templet op för smak och snille-bragd. Gyllenborg Skald. 78 (1798).
b) mer l. mindre ironiskt. Skälmstycken äro hans snillebragder. Weste FörslSAOB (c. 1817). Thomander 3: 417 (1826). —
(3) -DANING. (†) beskaffenhet l. natur hos ett snille; jfr daning 1 (b). Beskow Minnesb. 2: 203 (1866). —
(3) -DIKT. med snille skriven l. av snille präglad dikt, snillrik dikt. Ternstedt Hjärta 55 (1899). —
(3) -DRAG. snillrikt drag.
1) motsv. drag I 9 slutet: snillrik åtgärd, snillrik idé, snilleblixt. Valerius (1845) i 3SAH LVI. 3: 150.
2) motsv. drag I 28: snillrikt drag. Leopold 6: 11 (1786). (Strindbergs) lysande snilledrag kunna icke överskyla den vårdslöshet .. som han ofta gjort sig skyldig till. Mjöberg Lb. 472 (1910). Fridegård LHårdVid. 215 (1951). —
(3, 4) -DRYKAN. dyrkan (se d. o. II 2) av snillet l. av snillen(a). Tiden 1848, nr 90, s. 3. Romantikens fantastiska snilledyrkan. Sundberg Farl. 4 (1873). —
(3, 4) -ELD. (snille- 1897 osv. snilles- 1759—1812) (i vitter stil) bildl.: eld (se d. o. 3 a α) beroende på l. härrörande från l. hos snille. Sahlstedt CritTuppSag. 37 (1759). —
-FATTIG.
1) till 3: fattig på snille; om person l. om ngt sakligt. Polyfem I. 28: 1 (1810; om person). Wetterstedt ConvOrdb. 147 (1822; om litterära arbeten).
(3) -FLYKT. (i vitter stil) om snillets flykt (se flykt, sbst.2 7 b). Nordforss (1805). Leopold 1: 305 (1808, 1814). —
-FOSTER. (snille- c. 1755 osv. snilles- 1751—1771) till 3, 4: snillealster; i sht om litterär produkt; äv. (o. numera nästan bl.) mer l. mindre ironiskt; förr äv. till 1, om (skön)litterärt alster i allmänhet; jfr foster 4 c. Fru Hedvig Charlotta Nordenflycht, hvilken .. igenom sina qvicka snilles-foster giort sig så välbekant. 2RARP 18: 33 (1751). Utskotten (i riksdagen) arbeta visserligen allt hvad tygen hålla, men det har sig icke så lätt att expediera 800 motionärers snillefoster. SöndN 1866, nr 2, s. 2. Snillefoster i musik. Boëthius Levn. 131 (1866). LundagKron. 3: 46 (1955; ngt ironiskt, om studentspex). —
-FULL. (snill- 1598—1772. snille- 1755 osv.)
1) (numera bl. tillf.) till 1, 3: full av begåvning l. snille; snillrik. Snillefulla rön och undersökningar. Psilanderhielm PVetA 1755, s. 6. Vittre och snillfulle Män. Barchæus SvarVetA 39 (1772). Bellmans snillefulla, originella poemer. LHammarsköld (1803) hos Hjärne DagDrabbn. XXXIX.
(1, 3) -FUND. (†) snillrikt påfund, snillrik idé. Inbillningens snillefunder. Atterbom Siare 5: 207 (1849). Kullberg Dikt. 45 (1850). —
(4) -FURSTE. (i vitter stil) furste bland snillena. Voltaire, tidens snilleförste. Beskow i 2SAH 32: 197 (1859). —
(1) -FÅNG. (†) i uttr. snillefångets område, vitterheten, den vittra litteraturens område; jfr fång 4. CCGjörwell (1809) hos Ahnfelt Rääf 247. —
-FÖRMÖGENHET~0102 l. ~0200. till 3: förmögenhet (se d. o. 3) i fråga om snille, snilleförmåga; förr äv. till 1: förståndsgåva. MinnSvNH 3: 86 (1853). Beskow i 2SAH 32: 77 (1859). —
(1) -FÖRSÖK. (†) vittert försök (se d. o. 3). CFEckleff (1753) hos Castrén Creutz 28. Ling i 2SAH 16: 26 (1835). —
-GNISTA.
2) till 3, 4, bildl.: gnista (se d. o. 2) utgörande upphov till snille. Afzelius Sag. VIII. 2: 85 (1857). —
(1) -GOD. (snille- c. 1755. snilles- 1758) (†) som har gott förstånd. Schultze Ordb. 1561 (c. 1755). Ferrner ResEur. 4 (1758). —
(1, 3, 4) -GUD. (snille- 1783. snilles- 1744) (i vitter stil, numera bl. tillf.) i sg. best., om guden Apollon ss. snillets l. snillenas beskyddare; äv. om guden Mercurius. Knöppel GudRådsl. A 1 b (1744; om Mercurius). Kellgren (SVS) 4: 338 (1783). —
-GÅVA. (snille- 1720 osv. snilles- 1735—1797) till 3: gåva (se d. o. 2 b) bestående i snille (på något område); oftast i pl.; i sht förr äv. till 1: förståndsgåva, förstånd, andlig färdighet, begåvning. Rydelius Förn. 75 (1720, 1737). At höra skryt om sin ungdoms hurtighet, snille-gåfwor och sällsamma händelser .. war här (i ”Fru Lyckas” lustgård) intet rart. Dalin Arg. 1: 130 (1733, 1754). De största Scribenter och ibland dem, sjelfwa Voltaire hafwa aldrig welat märka det nödwändiga aftagande i snille-gåfwor som ålderdomen hos alla medfört. EP 1792, nr 9, s. 3. En .. (student) vid namn Wangstelius var en öfverliggare med stora snillegåfvor. Boëthius Levn. 61 (1876). Fantasiens snillegåva. Olsson Fröding 384 (1950). —
(1, 3) -IDROTT~02 l. ~20. (numera bl. tillf.) intellektuell sysselsättning; jfr -övning. Vitter snille-idrott. Atterbom Siare 4: 11 (1847). —
(3) -INDUSTRI. industri som bygger på snillrikhet i uppfinningar, teknik, organisation, industriellt arbete o. d. Andersson SvIndStälln. 6 (1920). —
(4) -KLÅDA. (numera föga br.) bildl., om stark lust att vara l. bli ett snille. Kellgren (SVS) 4: 244 (1781). —
(4) -KOMMITTÉ. i sg. best., om 1825 års uppfostringskommitté (vari bl. a. C. A. Agardh, Berzelius, Geijer, Tegnér o. Wallin ingick). SvFolkskH 2: 122 (1942). —
-KRAFT. (snille- 1737 osv. snilles- 1761) (i vitter stil) till 3: kraft (se d. o. 1 c) hos l. härrörande från snille; förr äv. till 1: kraft hos l. härrörande från förståndet l. intellektet, intellektuell kraft, själskraft (äv. i uttr. snillekrafternas val, = -val 2); jfr -förmåga, -styrka. Ruder Snillev. Föret. 2 (1737: wal). Förswagade både Krops och Snilles krafter. VDAkt. 1761, nr 307. (Giorgione) likasom Rafael bortrycktes i unga år, då han stod på höjden af snillekraft och ära. NF 5: 1205 (1882). —
(3) -KRÖNT, p. adj. (i vitter stil, numera föga br.) bildl.: krönt (se kröna 1 c) med snille. Må dock blida makter .. / .. sända / Ädle, snillekrönte män! Cygnæus 9: 115 (1861). —
-KULTUR. till 3, 4: kultur (se d. o. 8) kännetecknad av snille (l. av många snillen); förr äv. till 1, om litterär kultur. Den grekiska Snille-culturen. Ehrenheim Phys. 1: 45 (1822). (Brinkman o.) Adlersparre Brevväxl. 18 (1828; om litterär kultur). —
-LEK.
1) (i vissa trakter) till 1: sällskapslek av intellektuellt innehåll (där begåvningen sätts på prov); jfr förnufts-, förstånds-lek. LundagKron. 1: 85 (1918; om förh. på 1800-talet). Ett skepp är lastat och andra sådana där ”snillelekar”, som vi kallar dem hemma i Värmland. Lagerlöf Dagb. 125 (1932). Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 2: 173 (1950; från Värml.).
2) till 3: intellektuell (lärd l. konstnärlig l. litterär) lek av en eminent karaktär; förr äv. till 1: vitter lek (jfr lek, sbst. 2 h). Vi (i Tankebyggarorden) vela hädanefter med Er (dvs. greve Creutz') gemensamma tillhjelp fägna våra böjelser med nöjsam snillelek. CFEckleff (1753) hos Castrén Creutz 28. (Almqvists) taflor .. voro .. länge, för honom sjelf och för andra, endast ”fria fantasier”, oskyldiga snillelekar, i praktiskt hänseende afsigtslösa skildringar. Lysander Almqvist 18 (1878). (Den plikttrogne, men mindre begåvade eleven var) En pojke att lita på, om också inte att lita till i djärva snillelekar! Swensson Willén 56 (1937). —
(3, 4) -LJUS. (numera föga br.) snille (se d. o. 4); jfr ljus, sbst. 13 b. CVAStrandberg 2: 348 (1865). Sehlstedt 4: 189 (1871). —
-LÖS. till 3: som saknar snille; äv. om ngt sakligt: som bär vittne om avsaknad av snille; förr äv. till 1: som saknar begåvning, obegåvad. Den tystnad, som öcknens Prydnad (dvs. en arab) iakttager i snillelöst sällskap är icke fåkunnighet. Almqvist Hind. 202 (1833). Cygnæus 3: 37 (1853; ss. adv.). Därs. 286 (1861; om vattnet ss. icke tänkande). I egen boning yfdes / Rikedomen, som sig hopat / Uti snillelösa händer. Dens. 9: 120 (1865).
Avledn.: snillelöshet, r. l. f. särsk. (†) om egenskapen att sakna begåvning. Cygnæus 3: 286 (1861). —
(3) -MAGER. (†) bildl.: snillefattig. Den Snille och Gulldmagra Ehrenswärd. CAEhrensvärd Brev 1: 244 (c. 1795). —
(1) -MOD. (†) intellektuellt mod (se mod, sbst.1 7). CAEhrensvärd (c. 1790) hos Warburg Ehrensvärd 391. —
-MÖDA. (snille- 1782 osv. snilles- 1834) (i vitter stil) till 3: möda nedlagd gm snillets (förr äv. till 1: förståndets) verksamhet. Vår almänhet ger sin aktning åt snille-mödan i en Konst. CAEhrensvärd (SVS) 1: 144 (1782). Taube Bröll. 85 (1925). —
(1) -NJUTNING. (snille- 1841. snilles- 1840) (†) intellektuell njutning (beredd gm konst l. litteratur o. d.). CGvBrinkman hos Wrangel BrinkmTegn. 331 (1840). Crusenstolpe Mor. 4: 306 (1841; i fråga om konst). —
(1) -NÖJE. (†) i pl. obest., ss. boktitel: vittra nöjen, vitterhetsnöjen l. dyl. Snille-Nöjen. Nyrén (1762). —
(1) -ODLING. (snille- 1797—1847. snilles- 1798—1830) (†) andlig (intellektuell) odling (se d. o. 5). LBÄ 5—6: 145 (1797). D'Avaux .. lefde sparsamt och helst med personer af snilleodling. Crusenstolpe Tess. 3: 44 (1847). Den stämning, som från Stjernhjelm meddelade sig åt den vaknande svenska snilleodlingen. Atterbom Minnest. 1: 89 (1847). —
-PRODUKT. till 3, 4: produkt (se d. o. 5, 7) av snille, snillefoster; numera nästan bl. mer l. mindre ironiskt; förr äv. till 1: produkt av begåvning. Rademine Knigge 3: 22 (1804; om litterär produkt). Det af sannt politiskt ljus omstrålade sista gracieusa och vänskapsfulla brefvet, en snille- och förstånds-produkt, som (osv.). (Brinkman o.) Adlersparre Brevväxl. 134 (1830). Snilleprodukt (dvs.) snillefoster. Östergren (1942). —
-PROV. (snille- 1737 osv. snilles- 1757)
1) (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 1: prov (se d. o. 1 b) i avsikt att utröna ngns l. ngras begåvning; jfr -val 2. Ruder Snillev. 178 (1737). Det är en täfling i flera partier, och det blir således trenne snilleprof, en charad, en ordlek och ett bouts-rimés (dvs. en dikt där redan givna slutrim fylls ut till versrader). Hedberg Hel. 28 (1865). PedT 1893, s. 346 (om förh. i Sv. på 1740-talet).
2) (†) till 1, om handling l. dyl. utgörande exempel på l. ådagaläggande klokhet. Om sina små jagthundar hade han åtskilliga snilleprof att förtälja. HLilljebjörn Hågk. 1: 134 (1865).
3) till 3: alster l. prestation o. d. som ådagalägger snille (jfr prov 3) l. utgör exempel (jfr prov 4) l. bevis på snille, snillealster l. snilleverk o. d.; äv. till 1, om alster osv. som ådagalägger begåvning l. utgör exempel osv. på begåvning, särsk. om mindre akademisk avhandling (äv. i uttr. akademiskt snilleprov) l. (mindre) vitter tävlingsskrift; utom i skildring av ä. förh. numera i sht med mer l. mindre ironisk prägel. Boding ÅngermHush. Titelbl. (1747; om akademisk avhandling). Hon (dvs. människan) skärper vett och alstrar snille-prof: / Men blir hon deraf säll och hennes åtrå lättad? Nordenflycht (SVS) 3: 3 (1754). Martin Bensj. Föret. 7 (1782: academiskt). Hade dess ändamål endast varit, at med nya Snilleprof rikta landets vitterhet ..; då hade Academien redan haft skäl, at lofva sig mycket af ert (dvs. C. G. Nordins) biträde. Kellgren (SVS) 5: 45 (1786). Sådana snilleprof vittna ej om det bästa hjerta. Weste FörslSAOB (c. 1817). Skaldeanlaget (i en viss tävlingsskrift är) omisskännligt och mera bjert framstående än i alla de öfriga aderton snilleprofven. Valerius (1844) i 3SAH LVI. 3: 125. Sydow Folksag. 25 (1941: tekniska snilleprov; med ironisk bibet.).
4) (†) till 3; i uttr. snilleprov att göra ngt, snillrikt rön (se rön, sbst.1 1—3) som visar hur man skall göra ngt; jfr prov 2 f. Gedner Linné En fråga 22 (1753). —
(1) -PROVARE. (numera föga br.) leksak (bestående av ett antal bitar som kan bilda en figur l. olika figurer) varmed man kan pröva sin begåvning. DN 1894, nr 9122 A, s. 2. —
(1) -PRÖVANDE, n. (†) snilleprov (se d. o. 1). Annerstedt UUH Bih. 3: 312 (i handl. fr. 1744; om inträdesexamen till akademi). —
(1) -PRÖVARE. (numera bl. i skildring av ä. förh.) person som håller ”snilleprov” (se d. o. 1); jfr -beprövare. PedT 1893, s. 345. —
(1) -PRÖVNING. (numera bl. i skildring av ä. förh.) jfr -prov 1, -val 2 o. prövning 3 (slutet). Annerstedt UUH Bih. 4: 64 (i handl. fr. 1751). —
-RIK, se A. —
(1) -RO. (†) ss. beteckning för de vittra sysselsättningarna använda ss. ett tidsfördriv (jfr ro, sbst.1 5). Bergklint Vitt. 216 (1772). GFGyllenborg Vitt. 3: 4 (1774, 1797). —
(3, 4) -SKAPELSE. = -alster. Dalin FrSvLex. 1: 279 (1842). Carlsson HelaSthm 376 (1912; om målning). —
(3) -SKRYTARE. (numera bl. tillf.) person som skryter med sitt snille. Hasselroth Campe 192 (1794). —
(1) -SMAK.
2) (tillf.) om Svenska akademiens valspråk snille och smak (se smak, sbst.1 4 g). DN 1973, nr 176, s. 6. —
(1) -SPEL. (†)
-STYRKA. (snille- 1797 osv. snilles- 1774) (i vitter stil) till 3: snillekraft; förr äv. till 1: styrka hos l. härrörande från förståndet l. intellektet. Arbin ÅmVetA 1774, s. 31. Nordforss (1805). —
(3) -UNDER. om snillrikt verk. Roms och Greklands snilleunder stiga, / Sköna Mumier, ur ruiners grus. Tegnér (TegnS) 1: 164 (1805). —
-VAL.
2) (numera bl. ngn gg i skildring av förh. på 1700-talet) till 1: om urval av personer (i sht elever vid skolorna) med tanke på deras begåvning l. anlag l. lämplighet (för studier l. olika yrken o. d.); begåvningsurval. Anledning til Snille-Walet. Ruder (1737; boktitel). Snillewalet är .. högnödigt, at utforska, hwartil hwar och en medlem uti det Borgerliga samhäldet kan wara skickelig. Berch Hush. 47 (1747). PedT 1962, s. 65.
3) (†) till 1, 3, om klokhet l. förstånd l. snille l. snillrikhet o. d. Broman Glys. 1: 768 (c. 1730). Bellman Gell. 40 (1793). —
-VERK.
2) till 3, konkret: verk frambragt gm snillets (förr möjl. äv. till 1: gm förståndets) verksamhet, snillealster; företrädesvis om sådant verk på vetenskapens l. konsternas l. (i sht) skönlitteraturens områden. (Sv.) Snillewerck, (lat.) ingenii monumentum. Swedberg Schibb. 383 (1716). Wallenberg (SVS) 2: 131 (1769; i pl., om litterära verk). Ni har följt .. (Leopold) i alla de olika arterne af hans snille-verk, i skaldens och talarens alster, i filosofens afhandlingar. Wetterstedt i 2SAH 14: 130 (1830). SvLittFT 1833, sp. 615 (: mechaniska snillewerk; om maskiner). Hallström Händ. 282 (1927; om tavla). —
(3) -VÄRV. (†) snilleverk (se d. o. 2). Hammarsköld SvVitt. 1: Dedik. 3 (1818). —
-VÄSENDE. (†)
2) till 1 b: förhållande av slughet l. list (som råder mellan två stridande parter). Richardson Krigsv. 1: 9 (1738). —
(1) -YRKE. (†) om intellektuell verksamhet l. intellektuellt verksamhetsområde. Rosenstein 1: 82 (1787). Enberg i 2SAH 11: 285 (1825). —
(4) -ÄMNE. (numera bl. i skildring av ä. förh.) person som utgör ämne till ett snille. Hjelt Medicinalv. 1: 485 (i handl. fr. 1801). Bergman i 3SAH 51: 204 (1940; om förh. vid mitten av 1800-talet). —
(3, 4) -ÄRA. (snille- 1846. snilles- 1792) (numera bl. tillf.) om ära som är en följd av att man anses ha snille l. vara ett snille. Thorild (SVS) 3: 227 (1792). —
-ÖVNING. (numera föga br.) till 3, om övning av snillet (förr äv. till 1: av förståndet) gm andlig verksamhet; särsk. konkret(are), om ämne l. vetenskapsgren o. d. ss. objekt för sådan verksamhet l. om resultat av sådan verksamhet; jfr -idrott. Om de Lärde, som giort några nya påfund uti Physique, Mathematique eller andre snille-öfningar, hade (osv.). Berch Hush. 21 (1747). En systematisk Despot bör förbjuda all Snilleöfning; vore det också ej annat, än Charader och Anagrammer. Kellgren (SVS) 5: 605 (1792). (J. Messenius) synes .. hafva mera sysselsatt sig med .. vittra snilleöfningar än med (juridiken). Järta 1: 310 (1832). Topelius Fält. 4: 483 (1864; om litterära verk).
C (numera bl. tillf.): SNILLES- ANLAG, -ARISTOKRAT, -ART, -BILDNING, -BLICK, se B. —
-EGENSKAP~102, äv. ~200. till 3: egenskap hos l. i fråga om snille; förr äv. till 1, dels: egenskap hos l. i fråga om begåvning, dels: egenskap med avseende på litterärt skapande, litterär l. poetisk egenskap. Gagnerus Stjernhjelm Föret. 2 a (1776; i fråga om begåvning). Hammarsköld SvVitt. 2: 48 (1819; om litterär egenskap). Brinkman (o. Adlersparre) Brevväxl. 234 (1834). —
-ELD, -FOSTER, -GOD, -GUD, -GÅVA, se B. —
(1) -KLOK. (†) som förstår sig på vitterhet. Den täcka, behagliga, husliga, hjärtans goda och icke dess mindre snilleskloka fru Skogman. Wrangel BrinkmTegn. 240 (i handl. fr. 1830). —
-KRAFT, se B. —
-MÖDA, -NJUTNING, -ODLING, -PROV, -STYRKA, -ÄRA, se B.
Avledn.: SNILLELIG, se d. o. —
SNILLERI104, sbst.2, n. (mera tillf.) till 3: snillrik idé; särsk. ironiskt. Mattsson VSkr. 5: 56 (1913). —
SNILLESAM, adj. (†) till 1 b, d, om flit: som tar sig uttryck i slughet l. påhittighet o. d. Richardson Krigsv. 1: 363 (1738). —
SNILLIG, adj. (†) till 3: som har snille, snillrik; äv. ironiskt. Kellgren (SVS) 6: 63 (1776; ironiskt). (Akademien fortsatte) läsningen af Gagneri Lexicon på gamle ord .., hvarunder antecknades såsom antaglige orden Snillig och Siöfall. SAD 1: 193 (1787).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content