BASCHKIR baʃki4r, m.; best. -en, hvard. äfv. -n; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. baschkire, ryska baʃkir, turkiska baʃkurt, möjl. af baʃ, hufvud (jfr BASCHLIK); bet. af ordets andra stafvelse är likaledes oviss]
individ af en viss i sydöstra delen af det europeiska Ryssland bosatt folkstam, numera med tatariskt spr., men kanske eg. af finskt ursprung. Baschkirernes utseende och ansigtesbildning är Tatarisk, blott något plattare. Iser Folksl. hist. 2: 178 (1809). Se, hur såg man ej här, i det sista förderfliga kriget, / Menniskor värre än nu, Baschkirer och vilda Kalmucker, / Rysliga, svarta som sot, blodsugare, närda med hästkött. Runeberg 1: 354 (1841). NF 19 (1896).
Ssg: BASCHKIR-HÄR03~2. Baschkirhären, ett oregelbundet rytteri .. hade (till år 1874) .. att bevaka Uralfloden längs gränsen mot Asien. NF 19: 614 (1896).
