[liksom d. gnejs, eng. gneiss, av t. gneis (ä. gneus, geneiss), möjl. en sidoform till gneist (se GNISTA, sbst.), i vilket fall benämningen föranledts av glimmerfjällen i gnejsen]
i sht petrogr. l. geol. en allmänt inom urbärget o. äv. i de äldre formationerna förekommande kristalliniskt skiffrig, icke sällan tydligt lagrad, ofta medel- l. grovkornig bärgart som har kvarts, fältspat o. glimmer ss. väsentliga beståndsdelar i likhet med graniten, men som i motsats till denna har en parallell anordning av beståndsdelarna, så att bärgarten i viss riktning klyver sig lättare än i en annan o. i tvärbrottet visar ett strimmigt utseende. Röd gnejs. Grå gnejs. Rinman 1: 642(1788). Retzius Min. 255(1795). Berget (dvs. Ombärg), består af gneiss och glimmerskiffer. Thomée IllSv. 245(1866). Berggrunden i större delen af vårt land består af granit eller gneis (med underarter). LB 1: 6(1899). Ramsay GeolGr. 74(1909). — jfr BIOTIT-,EPIDOT-,GRAFIT-,GRANAT-,GRANIT-,HORNBLÄNDE-, HÄLLEFLINT, JÄRN-,URBÄRGS-,ÅDER-,ÖGON-GNEJSm. fl.
Ssgr (i sht petrogr. o. geol.): GNEJS-ARTAD, p. adj. som till sin struktur l. bildning liknar gnejs. En blåaktig fast och gneisartad stenart. Rinman 1: 565(1788). —
-GRANIT. en urspr. massformigt struerad granit som sedermera gm tryck erhållit en viss parallellstruktur. Chydenius ExpSpetsb. 55(1865). Inom Hälsingland äro gneisgraniter .. ganska allmänna. TT 1902, K. s. 41. —
