HARPAGON vanl. med fr. (mer l. mindre försvenskat) uttal, m.; best. -en.
Etymologi
[av fr. Harpagon, namn på huvudpersonen i Molières komedi L'a-vare (1668), ”Den girige”; av lat. harpago, rovlysten människa, urspr.: (änter)hake, till harpe, lie m. m. (se HARPUN)]
(i vissa kretsar, mindre br.) girig person, girigbuk. Wetterstedt ConvOrdb. 55 (1822). Är det de 24,000 francs, som uppdraget renderar sin man, som den gamle snåljåpen och harpagonen inte kan skiljas från? Fogelqvist ResRot 46 (1926). Anm. I ä. tid, t. ex. hos Lenngren (SVS) 2: 190 (1797), förekommer lat. harpax [besläktat med lat. harpago (se ovan)] i samma bet. som HARPAGON.
