HARPA har3pa2, sbst.3, f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. harpa, äv.: trollpacka, fjäskig kvinna (jfr sv. dial. harpa, träta, fjäska, ävensom isl. munnharpa, kvinnligt troll); möjl. bildl. anv. av HARPA, sbst.1, snarast i bet. 3; jfr hos Spegel (1712) (soot)harpa (se nedan), tydligen bildl. anv. av det gamla instrumentnamnet (SOT)HARPA, vidare det härmed trol. identiska fd. sodharpæ ss. skymford, ävensom t. dial. (Schweiz) e alti harpf, om gammal, mager, elak ko o. gammal, elak kvinna, bildl. anv. av HARPA, sbst.1; jfr dock Hellquist EtymOrdb. (1920)]
(vard.) föraktlig benämning på äldre, ful, obehaglig l. trätgirig, i sht mager kvinna, ”gammal käring”; vanl. i uttr. gammal harpa. Serenius (1734; under beldam). Gift honom med .. en gammal harpa som inte har en enda tand i munnen. Hagberg Shaksp. 7: 142 (1849). (Nunnorna i Mendong i Tibet) voro gräsliga att åse, gamla otvättade harpor, ovårdade och förvildade. Hedin Transhim. 2: 505 (1909). jfr: Harpa är och it wedernamn, ut (dvs. liksom) soot-harpa. Spegel (1712). — jfr KÄRING-HARPA m. fl.
