[fsv. helsot, hälsot, sv. dial. helsot, motsv. d. helsot, isl. helsótt; av fsv. häl, dödsrike, död (se HEL, sbst.1), o. sot, sjukdom (se SOT)]
(numera bl. i bygdemålsfärgat spr. l. arkaiserande) (vanl. långsamt förlöpande) sjukdom som slutar (är bestämd att sluta) med döden för den sjuke, dödssjukdom, ngns sista sjukdom; förr stundom mera obestämt: död. Någhon tid ther efter fick Kon(ung) Karl sin helsot. LPetri Kr. 133(1559). (Hon) tycktes hafva fådt sommaren förrvt sin hällsot af kopporna. Rhyzelius Ant. 176(c. 1752). I början af september yppade sig Almqvists helsot, ett underlifslidande. Lysander Almqvist 398(1878). EWigström i Landsm. VIII. 2: 64(1891). Fröding NDikt. 162(1894). NoK 29: 131(1924). — i bild. Den helsot, som vårt högre skolväsen alltsedan 1927 års reform lider av. SvD(A) 1929, nr 305, s. 4.
