SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1932  
HM hm4, interj. o. sbst., l. HUM hum4, interj.1 o. sbst.1 (Anm. Mellan h o. m förekomma äv. andra vokaler än u; jfr formavd.); ss. sbst. n.; best. (föga br.) hummet (Koch Statsm. 2: 5 (1895)); pl. =.
Ordformer
(hem c. 16901928. hm(m) 1783 osv. hom 1814. hum(m) 1664 osv. humme 1696. häm(m) 16961927. höm 1618. thm 19111913. hm-m, hm-hm 1876 osv. humhm 1838)
Etymologi
[jfr d., t. o. eng. hm, hem, hum m. m., fr. hem, hom, hum, lat. hem; i sv. torde ordet delvis vara lånat från främmande språk. Jfr Ideforss PrimInterj. 1: 134 ff., 298 f. (1928)]
I. interj.
1) återgivande olika (delvis) gm näsan frambragta biljud som uppstå, då den talande på grund av förlägenhet, ovana att yttra sig offentligt o. d. icke genast finner ord för sina tankar; äv. återgivande harkling, stundom hostning l. snyftning. Österling Ter. 3: 173 (1708; återgivande hostning). Calle, snyftar. Hum, hum! Envallsson Julaft. 4 (1801). Kandidaten .. sade .. att det, hm, nog inte var alldeles uteslutet. Siwertz JoDr. 12 (1928).
2) ss. uttr. för olika slag av känslor o. sinnestillstånd l. sinnesrörelser. — särsk.
a) ss. uttr. för obeslutsamhet, eftertänkande l. dyl., äv. för tveksamt instämmande: såå, jaså. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 454 (i handl. fr. 1618). Hm. Ja — ja — vad tycker du, Cecilia? Bergman JoH 302 (1926).
b) ss. uttr. för betänksamhet, ogillande l. dyl. Atterbom 2: 277 (1827). Hm. Det här förefaller mig betänkligt. Rydberg Varia 295 (1894).
c) ss. uttr. för förakt, förtrytelse, harm l. dyl. Tiällman Gr. 229 (1696). Roa! .. Precist som om hon icke för länge sedan vuxit ifrån att bli road! Hum. Benedictsson Peng. 20 (1885).
d) ss. uttr. för överraskning l. förvåning. Hvar fan är han nu då? — Och den där fröken är också borta? Hm! det begriper jag inte. Altén Fästm. 78 (1796). Strindberg SvÖ 669 (1905).
3) ss. lystringsord, för att påkalla ngns uppmärksamhet: hallå. Serenius (1734; under hem). (†) I unga pigor, gentor, stintor, Fäntor, hem! 2Saml. 13: 78 (c. 1690).
II. sbst.
1) uttrycket ”hm”.
a) motsv. I 1. Han talar som en storklocka och hans Hm! är ett batteri. Hagberg Shaksp. 1: 257 (1847).
b) motsv. I 2.
α) motsv. I 2 a. Gref Alarik föll i djupa .. tankar, och svarade blott med ett och annat ”hum!” Bremer Pres. 154 (1834). Lönnberg BlSkär. 65 (1876).
β) motsv. I 2 b. När han var mindre nöjd, hördes ett hm! Beskow i 2SAH 35: 203 (1861).
γ) motsv. I 2 d. När bonden tedde fram sin (skrift), lät Hertigen märkia med itt humm, q(uod) d(icitur) ästu nu så sinnad medh. RARP 9: 38 (1664).
2) [anv. utgår trol. från anekdoten om huru en lärarinna lät sina elever ersätta ordet djävul med hm hm i versen: Släpp ingen djefvul öfver bron. Runeberg 2: 55 (1846)] (skämts.) fördubblat, eufemistiskt för ”djävul(en)” l. liktydigt ord. Jag måste emellertid spela min modiga roll till ända — ”har man tagit — hm — hm — i båten” etc. Fröding ESkr. 2: 232 (1895).
Avledn.: HUMMA, v.1 (mindre br.) säga ”hm”.
a) till I 1. (Man bör) inte humma och brumma i väntan på att orden skola komma. VerdS 196: 42 (1913). särsk. (föga br.): gnola (ngt, gm näsan). Gossen .. började humma genom näsan en psalmmelodi. Callerholm Stowe 9 (1852).
b) till I 2 a. ”Penga, penga, hm ...” och .. (gubben) hummade med sin pipa en lång stund. Larsson Hemmab. 127 (1916).
Spoiler title
Spoiler content