SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1930  
HAL ha4l, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(ha(a)l (-ah-) 1538 osv. hall 1529 (: hall-yss))
Etymologi
[fsv. hal, hall, sv. dial. hal, hål, motsv. ä. d. hall, d. dial. hal, nor. dial. haal, isl. háll, mnl. hēl, fht. hāli, t. dial. hahl; av germ. hēla-, sannol. eg.: frusen; jfr holl. hal, n., frost, frusen jord, lit. szálti, frysa, ävensom isl. héla, rimfrost (av ett reduplicerat germ. hihlōn). Med avs. på förh. mellan hăl o. hāl jfr Kock FsvLjudl. 408 (1886), Vestlund MedelpFolkm. 86 (1923)]
1) varpå man lätt halkar, halkig, slipprig. Det är halt ute på gatorna i dag. VarRerV 41 (1538). Iserne äre nu så mächtige hale. G1R 15: 89 (1543). Hala golf. Linné Diet. 1: 92 (c. 1750). Wägner Pärl. 11 (1927). — särsk. mer l. mindre bildl., om ngt som jämföres med ett glatt l. slipprigt underlag varpå man måste röra sig med stor försiktighet för att icke slinta l. falla; numera nästan bl. i klar bild, i sht i sådana förbindelser som hal väg, hal bana o. d. Wäghen til Wällust är ganska haal, och Naturen til Synder och Laster benägen. Schroderus Os. 2: 296 (1635). Han (inträdde) på Ministerns och Håf-mannens hala bana. VittAH 7: 402 (1796, 1802). Den som vill undgå syndens djupaste afgrund, skall väl vakta sig för att blott komma dess hala bräddar nära. Rosenius Bud 203 (1858). — särsk. i uttr. som beteckna befintlighet l. försättande i l. oförmåga att behärska en äventyrlig l. prekär situation.
a) (†) i fråga om äventyrlig l. prekär situation i allmänhet resp. situation som innebär fara för moraliskt fall l. synd. Thetta (att uppmuntra till givmildhet mot kyrkor och kloster ss. salighetsmedel) är, föra folk på hala gaton, och bedragha them icke allenast til theras godz och penningar, vthan ock så, thet fast swårare är, til theras fattiga siälar. LPetri 2Post. 325 b (1555). Han förer honom på then hale ijs. Svart Gensv. K 1 b (1558). Wij ståm alle dagliga på en halan ijsz. PErici Musæus 5: 169 b (1582). — särsk. i förb. på det hala (jfr b); särsk. i uttr. sätta (ngn) på det hala (jfr b), äv. stå, vandra, slinta på det hala. Tu (dvs. Gud) satte them på thet hala, och förstörte them j grund. Psalt. 73: 18 (Bib. 1541; Bib. 1917: på slipprig mark ställer du dem). The .. wandra på thet hala / Som elska högferds last. MSeth (1715) hos Swedberg Schibb. 417. De, som hafva stor lycka i verlden, äro satte på det hala, der de beständigt äro i fara för at falla och at förlora den eviga saligheten. Nohrborg 413 (c. 1765). Ho skulle icke blifva modfäld, när man såg de vittraste, erfarnaste, nitfullaste och åldrigaste hedersmän slinta på det hala? Bergklint Vitt. 232 (1772). Ju högre han (dvs. Tiberius) stigit, dess mera stode han på det hala. Kolmodin TacAnn. 1: 91 (1833; lat. orig.: in lubrico).
b) (ngt vard.) i fråga om situation i vilken det gäller att icke blotta sin innersta mening l. sina avsikter l. att icke låta ertappa sig med dumhet l. okunnighet l. inkonsekvenser; i uttr. sätta (jfr a slutet) l. bringa l. locka (ngn) l. komma på det hala l. hal is o. d. Denna uppmaning (dvs. att inför Karl XI säga sin mening i frågan om de livländska upprorsstiftarna) satte Oxenstierna riktigt på hvad man kallar det hala. Crusenstolpe Tess. 2: 113 (1847). Huruledes Konung Karl (XI) sättes på det hala af en Vestmanlands-bonde. Afzelius Sag. X. 2: 92 (1866). Man sätter väl inte sin fru på det hala i tjänstfolkets och främmandes närvaro! Engström Äfv. 77 (1908). Därmed har han (dvs. Sokrates) fått ut spåmannen och tecknatydaren på hal is. Grimberg VärldH 3: 22 (1928).
2) som erbjuder föga friktion, glatt; ofta närmande sig bet.: svår att fasthålla l. gripa. Then hala åålen (som slipper vhr händerna, fast tu wilt hållan). Schroderus Comenius 166 (1639). Kan man ock koka bomullsgarn uti blotta vatten, hvari man slagit så mycket potaska, at vattnet kännes halt för fingrarne. VetAH 1801, s. 265. Önskar man (sen-)tråden hal och glatt, gnider man den med något fettämne. Fatab. 1920, s. 161.
3) (i sht i vitter stil) bildl.; ofta: opålitlig, falsk, (listig o.) tvetungad, lismande, inställsam. Hal som en ål. Tu äst Een falsk skelm, halare än Een åhl. VDAkt. 1681, nr 125. Den hala smickervän, som hemlig afund bränner. Nordenflycht UtvArb. 106 (1762). De flesta av det sköna könet äro så hala och falska emot varandra som nattgammal is. Törneros Brev 2: 395 (1826; uppl. 1925). Hela ens varelse fylles av vämjelse och avsky mot det hala följet. SvD(B) 1929, nr 352, s. 4. — särsk.
a) om ord, uttryckssätt, min, röst, uppträdande o. d.; äv. i sådana uttr. som en hal tunga l. mun, hala läppar. Theras munn är halare än smör, och haffua doch örligh j sinnet. Psalt. 55: 22 (Bib. 1541; Bib. 1917: Orden i hans mun äro hala såsom smör). Drotningen Omphale, medh sitt fagra Ansichte, haala och släta tunga. Balck Es. 237 (1603). Hans ord the woro slät och hala. Fosz 180 (1621). Smikrets hala ljud. Gyllenborg Bält 169 (1785). Han log, — det hala, kalla leende, som var hans värsta vapen. Benedictsson Peng. 47 (1885). Han ska också med, sade hon plötsligt med en liten hal stämma. Siwertz Sel. 1: 45 (1920).
b) (†) om hopp, lycka o. d.: opålitlig. Then hala lycka, som oss i Tyskland beståår på fremmande macht. OxBr. 3: 484 (1634). Än gungas Erik tryggt i hoppets hala sköte. Lidner 1: 17 (1781). Vi akte oss väl, att ej hoppet det hala bedrager. Runeberg 1: 84 (1832).
Ssgr: (1) HAL-IS. äv. bildl. Schultze Ordb. 2089 (c. 1755). Oljelund GrRidd. 155 (1926; bildl.). (†) i uttr. draga ngn på halis, bringa ngn i en äventyrlig l. prekär situation; jfr HAL, adj. 1 a. G1R 6: 376 (1529).
(3 a) -TUNGAD, p. adj. (i sht i vitter stil) bildl. Den haltungade hovmannen ”Riddar Röd”. Landsm. XI. 1: 17 (1895). Noreen VS 7: 353 (1918).
(2) -ÖRT. (†) den glatta växten Imperatoria Ostruthium Lin., mästerrot. HFinlH 4: 121 (1556). Lind (1749; under meister-wurtz).
Avledn.: HALHET, r. l. f.
1) till 1 o. 2: glatthet, slipprighet. Lind (1749; under glätte). TT 1879, s. 118.
2) (i sht i vitter stil) bildl., till 3. Danska politikens halhet och opålitlighet. Strinnholm Vas. 3: 298 (1823). Östergren (1926).
Spoiler title